Roman
Thomas Korsgaard
Man skulle kanske ha varit där
Övers. Helena Hansson
Weyler förlag
"Man skulle kanske ha varit där" är tredje delen i Thomas Korsgaards trilogi om Tue som växer upp på Jylland i en fattig familj där det finns både våld och missbruk. Den här gången är Tue 17 år och han har flyttat till Köpenhamn där han arbetar som tidningsförsäljare och desperat försöker få tag på någonstans att bo.
Till slut tjatar han till sig ett boende hos sin arbetskollega Victoria som bor hemma hos sin rika arkitektmamma Merete. Tue blir dock avundsjuk på mammans och dotterns relation. Samtidigt lider han av att de ser ned på honom. När Tue är ensam i lägenheten bjuder han dit sitt kärleksintresse Laurits och låtsas att bostaden är hans.
"Man skulle kanske ha varit där" är en bok om att sakna socialt och ekonomiskt skyddsnät. Om att ständigt ha ont om pengar, undra var man ska tillbringa natten och vilka de sociala koderna är. Berättelsen grabbar tag i en direkt: i första stycket slänger Tue nästan allt han äger – inklusive fotoalbumet som hans föräldrar gjort om hans första år – i ett grovsoprum och går därifrån med bara en sportbag. En annan scen som stannar kvar är den i vilken Tue just fått höra sin värdfamilj kalla honom "white trash". Han svarar med att pissa i deras pool.
Precis som i de föregående delarna – "En dag kommer vi att skratta åt det" och "Om någon skulle komma förbi" – drabbas man som läsare särskilt av att Thomas Korsgaard skildrar det som händer utan att själv värdera det. Personer kommer och går i Tues liv och gör både snälla och vidriga saker. Det är befriande nog sällan så enkelt som att någon karaktär är ond eller god. Tue själv är inget undantag.
"Man skulle kanske ha varit där" har inga överflödiga ord och Thomas Korsgaard lyckas visa på bristerna i det senkapitalistiska välfärdssystemet – samtidigt som han drar ned byxorna på den cyniska överklassen. Att boken inte handlar så mycket om Tues familj – där så mycket hela tiden står på spel och är fel – gör dock att den inte når riktigt samma höga nivå som de tidigare böckerna. De få scener i boken där Tues mamma ändå är med är klart de som bränner till mest och som ställer läsaren inför flest svåra frågor.
Men med det sagt är det här något av det mest geniala som jag har läst om att försöka överleva och bli hel trots taskiga odds.