Deckare
Titel: Beck – Den osynlige mannen
Visas på: TV4 Play
I rollerna: Peter Haber, Valter Skaragård, Jennie Silfverhjelm
Regi: Per Hanefjord
Speltid: 90 min
Betyg: 2
Polisen kallas till en brottsplats där en man hittas med avskuren halspulsåder. Undersökningen visar att han har kopplingar till ett manligt nätverk kallat Howl. Samtidigt får man träff på fingeravtryck som kopplas till ett fall som självaste Martin Beck håller på att utreda.
Peter Haber gör här sin 52:a film som kommissarien och han lyfts in som ett slags beläte för att visa kontinuiteten i filmserien. Hans roll är liten. Mest påminner det om hur många av de en gång stora rockgrupperna turnerar, ibland inte ens med någon av originalmedlemmarna kvar i bandet. Här är det åtminstone en.
De gamla hjältarna har fallit ifrån under årens lopp sedan starten 1997. Kvar är en blek samling även om barnbarnet Vilhelm Beck (en överspelande Valter Skarsgård) ska stå för det utagerande irrationella. Han känns som en släkting till Persbrandts tolkning av Gunvald Larsson, om än långt från originalet.
Skildringen av mansgruppen Howl är parodiskt rolig. Det finns hur mycket som helst att ta av i den toxiska mansrörelse som leds av typer som Andrew Tate. Där är filmen som bäst även om det blir väl fånigt. Även övrigt psykologiserande känns för det mesta amatörmässigt.
Det är svårt att inte jämföra svenska deckare med till exempel brittiska. Varför går det inte att få samma känsla här som i säg "Saknad, aldrig glömd"? Där känns det som det är allvar på något vis. Här däremot är det som att man lajvar polisserie.
"Beck"-filmerna med Peter Haber har nått vägs ände.