Kvinna kokar av vardagsvrede och rädsla

Den brittiske regissören Mike Leigh återvänder med ett avskalat och tungt drama om världens bittraste kvinna.

Marianne Jean-Baptiste gör en mästerlig rolltolkning av den minst sagt svåra karaktären Pansy i "Hard truths".

Marianne Jean-Baptiste gör en mästerlig rolltolkning av den minst sagt svåra karaktären Pansy i "Hard truths".

Foto: Nonstop Entertainment

Recension2025-04-17 16:28
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Drama

Titel: Hard Truths
Visas på: Filmstaden Luxe, Fyrisbiografen
I rollerna: Marianne Jean-Baptiste, Michele Austin, David Webber
Regi: Mike Leigh
Speltid: 97 min
Betyg: 4

Vad händer om man slutar kväva vardagsilskan och bitterheten över livets ständiga örfilar? Man blir som huvudkaraktären Pansy i "Hard truths".

Marianne Jean-Baptiste gör en mästerlig rolltolkning av den minst sagt svåra karaktären. Nästan tre decennier efter sin omtalade debut i "Hemligheter och lögner" återförenas Jean-Baptiste med regissören Mike Leigh, en av den brittiska arbetarklassens främsta skildrare.

Att påstå att Pansy hatar världen och andra människor är ingen överdrift. Hon kokar jämt av ilska, är omtöcknad av psykosomatisk smärta och upplever sig kränkt och missförstådd under dygnets samtliga vakna timmar. För den kuvade familjen (make och son spelade av David Webber och Tuwaine Barrett) innebär det en kavalkad av explosiva utbrott, utskällningar och känslomässig terror. Pansy är en fruktad matriark, själv paralyserad av rädsla och hopplöshetskänslor som bara hennes mindre dystra syster Chantelle (Michele Austin) kan förstå.

"Hard truths" är en rå, tung och minst sagt svårsmält filmupplevelse. Den lanseras som en svart komedi, men eventuell humor drunknar i Pansys själsliga lidande som förstör allt som hon rör vid. Visst är det modigt av Mike Leigh att löpa linan ut – men det är fullständigt hjärtskärande att se Baptiste brytas ner av sin egen inre kamp. I ensamhetens epicentrum finns inget annat än en högljudd och outhärdlig tystnad.