Drama/Komedi
Titel: Bob Trevino likes it
Visas på: Fyrisbiografen, NF Bio Gränby, Filmstaden Luxe
I rollerna: Barbie Ferreira, John Leguizamo, French Stewart
Regi: Tracie Leymon
Speltid: 101 min
Betyg: 1
Det oväntade vänskaps-receptet är beprövat och ofta framgångsrikt. Det är begripligt, inte minst i en samtid där människor rör sig allt mindre över klass- och generationsgränser. I filmen kan utopin om det otippade, omvälvande mötet leva.
I "Bob Trevino likes it" är det de två ensamma själarna Bob och Lily som kliver in i varandras liv. Bob lever med sin scrapbookingpysslande fru men jobbar mest hela tiden. Lily å sin sida är nydumpad och förfärligt ensam. När hon ska lägga till sin hjärtlösa pappa på Facebook råkar hon lägga till en annan man med samma namn. Är de släkt? Spelar det någon roll? Dramat som följer är en hyllning till den självvalda familjen.
Kanske är jag lika kall som Lilys pappa, men det är inte mycket jag köper här. Karaktärerna, till att börja med, är papperstunna. Det tycks helt okomplicerat för de anmärkningsvärt normalfungerande Lily och Bob att ta bjuda in sig själva i den andras liv. Med deras charm, empati och flexibilitet har jag svårt att acceptera att de var så ensamma från första början, alternativt att steget in i gemenskapen var så enkel. Men, tänker du, det är ju baserat på verkliga händelser. Jag ifrågasätter förstås inte att händelserna ägt rum. Men att etikettera filmer som verklighetsbaserade börjar ärligt talat kännas som en förolämpning mot verkligheten – ett slags förevändning för att slippa skriva intressanta manus och karaktärer.
Även stilmässigt vacklar filmen. Efter de inledande scenerna, då Lily försöker öppna upp sig om sin hjärtesorg för sin pappa som bara vill visa upp kvinnor han har matchat med, får jag en känsla av att Tracie Leymon vill skriva in sig i en quirky amerikansk indie-tradition – tänk Greta Gerwig eller Lena Dunham. Men det visar sig snart att manuset varken är kvickt eller träffande. Och någon stark samtidsberättelse blir det inte heller – att hela filmen vilar på premissen att sociala medier faktiskt kan föra samman människor känns väldigt 2009.
Så här: filmer kan gärna få vara utopier, men behöver ändå inom ramen för sitt universum vara trovärdiga för att väcka engagemang. Jag säger därför som Lily, när hon i en av alla osubtila scener förklarar för Bob vad yolo står för: du lever bara en gång. Se något annat.