Under 2017 har Klara Lewis, uppväxt i Uppsala, spelat runt om Australien och Europa. Hennes senaste skiva släpptes 2016 och är döpt "Too", som är följeslagare till debutalbumet "Ett".
Med tydliga influenser från band och artister som Einstürzende Neubauten, Aghast och Múm tar hon dark ambientgenren till en annan nivå.
Två laptops, Lewis kommer in på scenen i ett dunkelt mörker. Hon ställer ifrån sig sin öl, tar sin plats framför den vita projektorduken. Ansiktet är sammanbitet.
Ett korus av röster penetrerar atmosfären och publiken blir tyst. På duken projiceras en stad, sakta i fågelperspektiv, med ljus som får en att undra om det är gryning eller solnedgång. Ljudbilden förändras långsamt från röster till ett idogt marscherande, konkret attack, samtidigt som vyn färgas svartvit.
Klara Lewis nickar subtilt i takt, samtidigt steril, med hög koncentration.
Stötvis bryter synten genom basen, likt en storm där ljuset och mörkret brottas. Ett molntäcke uppenbarar sig bakom Lewis, som inte rör de grå delarna av staden. Konstant i rörelse, dröjande. Som en landsbygd, övergiven av samhället. Det tar sin tid, sitt lugn. Vi i publiken påminns om jordens ihärdiga vandring runt solen.
Samplade ljud från naturen möts i en samklang med den postindustriella melankolin. En lek med svartvitt och färg, 50/50.
Plötsligt dånar det från underjorden, ett alarm. Publiken lämnas i en ständig osäkerhet om vad som komma skall. Hon fortsätter hålla takten i ett blekt, blått ljus.
Och det är nu något ska hända. Landskapet är lugnt, porlande och rytmiskt. Det krossar igenom! Taktlöst och obarmhärtigt, men bilden är stilla. Molnen ändrar skepnad likt en marmorering.
Diskanten i de brusande svallvågorna flyter och retas likt olja som skär sig i vatten. En eldsvåda, som åskdån på repeat utvecklas till ett drömlikt scenario. Ljudet tynar stilla ut och en dämpad röst av Son House monolog verkar i periferin. Sedan sjuder manlig sång som osar hjärtekross. Och det fortsätter. Dukens landskap är statiskt, som en gotisk stad, skiftande i färger. En skuggridå tittar blygsamt fram, men backar sakta tillbaka.
En melodisk kvinnoröst tar över baklänges och får mig att fråga; Är det gryning eller solnedgång? Ett härskande dån tar över i flanger reverb, diskant och rundgång. Och de släpps fria under Lewis kontroll. Jag kan tänka mig att det är en plats att drömma på.
För en minut dras jag tillbaka till Berlins svartklubbar och undergroundbarer. Genom Europa på ett segertåg, ensam är stark. Lewis förkroppsligar elektronikan och duken är hennes kropp.