Sarah Riedel är den senaste i traditionen av husockupanter av Uppsalas konserthus. Det innebär att artisten kan gå lite utanför ramarna och styra upp sina egna konserter. Förre husockupanten Loney Dear medverkade på hennes inspelning av fina låten ”Snälla”, som framfördes även live här.
I hennes fall innebar det denna gång att hon bjöd in Nicolai Dunger, tillsammans med ett kvalificerat gäng jazzmusiker: Johan Graden på piano, Viktor Sokic på bas, trummisen Lars Skoglund, Nils Berg på saxofon och basklarinett samt trumpetaren Emil Strandberg. Ett kvalificerat gäng som gärna hade kunnat få ett ännu större utrymme, men de betydde mycket för helheten i de snygga och sparsmakade arrangemangen.
Det är sju år sedan som Sarah Riedel gjorde albumet ”Cornelis vs Riedel” tillsammans med just Nicolai Dunger. Musiken på albumet var Georg Riedels tonsättningar av ett antal Vreeswijktexter som denne inte hunnit på innan han gick bort. Ett spännande projekt som dock inte gjordes utan att man saknade den gamle rävens egen särpräglade sång. Men med det sagt så stod albumet bra på egna ben, och Sarah Riedel verkar ha undkommit faderskomplexet med livet och integriteten i behåll.
Mycket av musiken denna kväll i UKK:s restaurangdel bestod också av låtar därifrån. Flera sånger var lite oväntat vaggvisor, däribland den som heter just ”Vaggvisa” från nämnda album. ”Se här dansar Fredrik Åkare” är en annan låt som berättar vidare om det udda kärleksparet. Nä, det gick inte så bra för dem. Hur som helst gjorde framförandet av låtarna att lusten att lyssna in albumet igen väcktes.
Även Lennart Hellsing fanns med på ett hörn. Jag hade gärna hört mer från den fina platta med tolkningar av Kristina Lugn som hon gjorde för några år sedan. Där finns många pärlor. Dunger sjöng sin finstämda hyllning till Chet Baker, kallad ”Chetbagaren”. Han gjorde också en överraskande och originell version av Tomas Tranströmers dikt ”Skepparhistorier”.
Innan extranumret spelade man kvällens gladaste låt, ”Ge mig ett kärlekstecken”, tonsatt i en nästan ”Parchman Farm”-anda. Lite oväntad umpa-umpa sådär i sluttagen.
Både Sarah Riedel och Nicolai Dunger har ett milt och lågmält sätt på scenen. I kombination med den vardagsrumsliknande miljön som den avskärmade restaurangdelen utgjorde blev det till en intim konsert med närhet till publiken. Publiken hade gärna kunnat vara ännu större, men den var entusiastisk och medskapande.
Björn G Stenberg
kultur@unt.se