Hov1 bildades 2015 och bestÄr av Noel Flike, Ludwig Kronstrand, Dante Lindhe och Axel Liljefors Jansson. Spelningen under onsdagen i ParksnÀckan var den första av tvÄ utsÄlda Uppsalakonserter. Den andra spelas torsdag kvÀll.
Det fanns anledning att tvivla pĂ„ om Hov1 faktiskt skulle dyka upp till sin första av tvĂ„ utsĂ„lda Uppsalaspelningar. Helgens konsert i Eksjö stĂ€lldes med kort varsel in pĂ„ grund av "sjukdom" â men bandmedlemmarna kunde senare ses i sociala medier bĂ„de upptrĂ€da och festa pĂ„ sin pressansvariges bröllop.
Det kommer bli svÄrt att ha förtroende för dem i branschen, sa Eksjöspelningens arrangör till Aftonbladet. Branschen hit och branschen dit, sa Uppsalapubliken, som i vissa fall började köa redan natten innan utanför ParksnÀckan.
Förtroendet för killarna Àr onekligen fortsatt stort hos fansen, som i majoritet Àr i det yngre laget. Publiken kan mycket vÀl vara en av sÀsongens yngsta i ParksnÀckan, hack i hÀl pÄ Theoz och "Bamse och sjörövarskatten" tidigare i sommar.
Förmodligen Ă€r publiken Ă€ven sĂ€songens mest engagerade â pĂ„ 11-Ă„riga pannor och armar syns bandnamnet mĂ„lat i stark tusch, och jublet nĂ€r idolerna faktiskt dyker upp, snudd pĂ„ utsatt tid, Ă€r öronbedövande.
En hel del saker med konserten skaver direkt frÄn start. NÀr de i öppningslÄten sjunger om att nÄgon rider dem som Megan Thee Stallion, och i andra lÄten rappar att "Flickorna frÄn BÄstad" Àr "alldeles för kÄta" skruvar bÄde jag och nÄgra tappra medföljande förÀldrar lÀngst bak pÄ oss. De yngsta lÀngst fram kan varenda rad.
Men det Ă€r ingen Siewert Ăholm-influerad moralpanik som sĂ€nker Hov1:s spelning. Inte heller Ă€r det musiken, som i mĂ„nga fall Ă€r allt frĂ„n bra till moderna klassiker. SĂ€ga vad man vill om texterna, men lĂ„tar som "Gamora" och "Vindar pĂ„ mars" kommer finnas etsade i svensk pophistoria lĂ„ngt framöver.
Publiken i ParksnÀckan var kanske sÀsongens yngsta, men ocksÄ mest engagerade. Det blev sÄdant pass tryck att konserten fick avbrytas en kort stund för att en tjej lÄngt fram svimmade.
Svagheten ligger i livegruppen Hov1, som kanske levererar sommarens svagaste Uppsalaspelning. Pliktskyldigt stökas lÄtar igenom i ett slags medley som trots sin knappa timme kÀnns evighetslÄngt. Det spelar ingen roll att Dante Lindhe gör pliktskyldiga handhjÀrtan mot publiken, eller att Ludwig Kronstrand under mellansnacken sluddrar fram att de "Àlskar sina fans" och att det var skönt att det inte kom nÄgot regn.
Det finns ingen nÀrhet, ingen nerv, ingen större kÀnsla. Andra komponenter, som att medlemmars röster fortsÀtter ljuda trots att mikrofonen Àr lÄngt ifrÄn munnen, hjÀlper inte mycket. Man kan frÄga sig varför en grupp med tre sÄngare ska insistera pÄ playback.
Fansens kÀrlek tycks trots detta bestÄ, och bÀr Hov1:s lÄtar genom konserten. Det Àr tydligt att musiken betyder mycket för mÄnga. FrÄgan Àr bara om gruppen sjÀlva borde hÄllit sig borta Àven denna kvÀll.