Konsert
Uppsala kammarorkester, dirigent Rebecca Miller, pianosolist Danny Driver
Program: Jessie Montgomery: Starburst
Robert Schumann: Pianokonsert a-moll
Johannes Brahms: Symfoni nr 1, c-moll
Uppsala konsert & kongress
18 november
Clara Schumanns ande svävade över de två tyngsta verken på torsdagskvällens konsert. Det var hon som uruppförde Robert Schumanns pianokonsert och det var hon som var föremål för Johannes Brahms kärlek under två decennier.
Men vi tar det från början. Ett konsertprogram utformat av kammarorkesterns chefsdirigent Rebecca Miller innehåller oftast musik av åtminstone en kvinnlig tonsättare, gärna samtida. Så även denna kväll.
Först ut var "Starburst", ett drygt tre minuter kort stycke för stråkar komponerat av amerikanskan Jessie Montgomery (född 1981). Nervigt, rastlöst, då och då exploderande, ungefär som ett pågående norrsken eller något annat spektakulärt himlafenomen. Ingen överraskning att stycket beskrivits som sprunget ur Jessie Montgomerys intresse för astronomi.
Det korta stycket fungerade som en perfekt aptitretare inför Schumanns ikoniska pianokonsert, en av höjdpunkterna från den romantiska eran. Vid flygeln satt Danny Driver, som senast spelade i Uppsalas konserthus 2017. Även då ledde hans fru Rebecca Miller kammarorkestern.
Det är en duo som inte tvekar att ta ut svängarna, vare sig musikaliskt eller på scenen. Att med jämna mellanrum höra Danny Driver med stor känsla och inlevelse slå an det vackra och sorgsna temat i den första satsen var en njutning.
Hur det lät i Dresden i december 1845 när Clara Schumann satt bakom flygeln kan vi förstås bara fantisera kring. Klart är att vi har henne att tacka för att verket fullbordades efter makens vankelmod och oförmåga att komma i mål.
Danny Drivers val av extranummer, Schumanns "Träumerei", satt perfekt – långsamt, återhållsamt, hypnotiskt.
I likhet med Schumann behövde Johannes Brahms många år på sig för att slutföra sin första symfoni i c-moll. "Som en färd från mörker till ljus", beskrev Rebecca Miller musiken. Sant, de mörka molnen i första satsen skingras efter hand, himlen klarnar och det hela slutar i eufori. Sista satsens blinkningar till glädjetemat i Beethovenss åttonde symfoni bara förstärker den känslan, precis som Millers oefterhärmliga fotarbete på pulten.