Samtidigt som Peter Dalles uppsättning av ”Kom igen Charlie!” på Oscarsteatern ligger helt rätt i tiden med sitt fokus på främlingsfientlighet och rädsla känns den även daterad och gammeldags. Det har på det viset blivit en ojämn, visserligen bitvis genialt komisk, föreställning. På många vis är det de enskilda skådespelarinsatserna som blir behållningen medan själva det goda uppsåtet inte räcker för att åstadkomma en riktigt bärande upplevelse.
Den mörka farsen, skriven av amerikanske Larry Shue i början av 1980-talet, är klassisk i sitt upplägg. Froggy, en brittisk sergeant kommer med sin skygge och nästan autistiske vän Charlie till ett litet och slitet pensionat i den amerikanska Södern. När han tvingas lämna kvar Charlie ensam ett par dagar hittar han på att denne inte kan språket och är ”utländare” för att han ska slippa prata och umgås med de övriga på stället.
Fast följden blir i stället att alla tolkar in i Charlie vad de själva vill. Han behandlas överdrivet hovsamt samtidigt som han blir föremål för främlingshat. Det hela utvecklas till en härva av förvecklingar som lånar sig bra till hög komik i många stunder. Robert Gustafsson är förstås perfekt som huvudpersonen som blommar ut för fullt i den här nya situationen. Han lyser genom hela föreställningen med sin perfekta tajming och fantastiska plastik, samtidigt som man kan se en återanvändning av hans roll i ”Rain man”. Suzanne Reuter ligger inte långt efter som pensionatets ägare.
Det är ju lite av en återförening av stilbildande Lorry-gänget med Peter Dalle som regissör och med Claes Månsson och Reuter i ensemblen. Än mer Lorry-känsla blir det när extrema rasistorganisationen Ku Klux Klan kliver in i handlingen. En av de bästa sketcherna från tv-serien var just när ett gäng ovanligt klantiga klanmedlemmar tar av sig maskerna och det visar sig var en svart och en kines bland dem. Riktigt så roligt blir inte just detta här, men greppen känns igen.
Bortsett från att det är lätt att stämma in i allt det absurda som ”det främmande” medför av rädsla och våld så känns ”Kom igen Charlie!” ganska gammeldags förvecklingsfars. Den är egentligen inte särskilt uppdaterad, även om temat förstås är otäckt än mer aktuellt idag. Det gör att det känns som om Dalle och ensemblen inte riktigt vetat hur de skall förhålla sig till genren. Det blir ändå till ett gott hantverk men där de enskilda delarna är större än verket.
Och visst är det roligt att få skratta åt de chauvinistiska dumskallarna och veta att man gör det med gott samvete. Pjäsen klär också av fördomarna, goda som dåliga, ordentligt. Men en anings känsla av att man velat ha något mer gnager i bakhuvudet.