Ilsken uppgörelse med klassamhället och kultureliten

Poesi

Glenn Bech
Jag erkänner inte längre er auktoritet
Övers. Michael Larsson
Ellerströms förlag

En rasande anklagelse mot klassamhällets orättvisor och ojämlikhet – och en lika rasande uppgörelse med kulturlivets hycklande inkluderingar. Jag talar om Glenn Bechs mångomsjungna "Jag erkänner inte längre er auktoritet", diktsamlingen från Danmark vars upplagor liknar svenska deckares. Ett manifestet, ett roligt, ursinnigt anfall som bara kan göra en på gott humör.

Som politisk trampolin fungerar det dock sämre, Glenn Bech slår åt så många håll att han tappar balansen, bli ömsom sorglig, ömsom komisk. Som så många andra stupar han på identitetsfrågan, men är originell eftersom han älskar den som stöd och hatar den som hinder. Det homosexuella utanförskapet är både en tröstande stolthet och en plåga. Och då kan inte omvärlden göra så mycket, mer än den sedvanliga acceptansen. Bech kan heller inte göra så mycket, jo kanske förresten, han kunde finslipa sin ilska till mer humor och till skarpare analys: "jag behöver inte bekänna mig till medelklassens estetik, hållningar, känsloliv/ jag behöver inte ignorera mitt ursprung, anpassa mig, gömma mig längre". Visst, men 350 sidor formulerad polemik mot denna estetik, det liknar tvångsmässigt beteende.

Danmarks landsbygd är homofob och helt ute, samtidigt värd att försvara, åtminstone i gestalt av diktarens mamma, allt mot den köpenhamnska kulturelitens hycklande förståelse och ständiga tolerans. Klasshat har sina fördelar, ilskan formulerar klara sanningar, men dras den till sin spets blir det dumt. Identitetspolitik har också sina klargöranden, men blir lätt ungefär lika dum. Adderar man de båda tar man stora risker, samtidigt har de sitt släktskap: tanken på utvaldhet, insikt, ibland till och med på en uppgift.

Glenn Bech bjuder på en rejäl avhyvling av samtidsfarsen som kanske är en tragedi. Kulturhyckleriet är ju mest fånigt. Boken är lättläst, ibland rolig, oftast drastisk, några gånger tjatig – tänk Karl Ove Knausgård, men tänk bort den redaktionell bearbetningen. Som en devis kommer raderna på sidan 166: "jag skriver inte för att behaga någon särskild person/ jag skriver inte heller för att provocera/ jag skriver för att jag är hjälplös/ eller för att jag är rasande/ jag skriver för att det är min plikt". Det förstnämnda lyser starkast i denna samling av anklagelser som berättigas av vansinnets tid.