Sonen (Lars Eidinger) är dirigent och står i "De dödas symfoni" för det sammanhållande musiktemat. Regissören Matthias Glasner har själv skrivit delar av musiken i filmen.
Drama
Titel: De dödas symfoni
Visas på: Fyrisbiografen
I rollerna: Lars Eidinger, Corinna Harfouch, Lilith Stangenberg
Regi: Matthias Glasner
Speltid: 180 min
Betyg: 4
"Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt." Det slitna inledningscitatet från Leo Tolstojs roman "Anna Karenina" passar bra här.
Det åldrade paret Lissy (Corinna Harfouch) och Gerd (Hans Uwe Bauer) är skröpliga. Han är dement och hon har flera sjukdomar, bland annat cancer. De har svårt att reda sig och de vuxna barnen har de inte mycket kontakt med.
Men då Gerd hamnar på ett vårdhem och Lissy på sjukhus med hjärtinfarkt ökar familjemedlemmarnas kontakt. Då blottas sår från ett tidigare familjeliv.
Dottern (Lilith Stangenberg) är tandsköterska och för ett utsvävande liv med alkohol och män. Jobbet går inte så bra när hon är bakfull tillsammans med sin gifta älskare, tandläkaren.
Sonen (Lars Eidinger) är dirigent och har komplicerade förhållanden till två kvinnor, sitt ex och sin tillfälliga. Men det är också han som står för det sammanhållande musiktemat. Repetitioner av ett nyskrivet verk, "Sterben", med en ungdomsorkester löper som en kraftkälla i filmens handling. Stycket är skrivet av hans gode vän, en ständigt deprimerad och självmordsbenägen kompositör (Robert Gwisdek).
Matthias Glasner berättar i kapitel, där handlingen skildras ur olika perspektiv. Familjedramat är besläktat med Eugene O'Neills och Lars Noréns olyckliga och dysfunktionella familjer på teaterscenen och Ingmar Bergmans dunklaste relationsdramer på bioduken. Inklippt är en snutt ur Bergmans "Fanny och Alexander", som för att förtydliga referensen.
Det är välspelat och nattsvart – men också försett med en mörk komik som gör filmen underhållande.
Dirigentens och kompositörens roller ter sig nära regissören själv, Matthias Glasner, som även skrivit en del av filmens musik. Vid Berlinfestivalen fick han en Guldbjörn för filmens manus och han har säkert brottats med konstnärskapets alla känslor av utlämnande.
Vill man egentligen se en tre timmar lång film med döden i titeln (den tyska originaltiteln är kort och gott "Sterben")? Jo, det är värt att jobba sig igenom motståndet mot ett ångestladdat ord. För den handlar faktiskt om livet, det krångliga, motsägelsefulla och sällan perfekta, och om att det är i livets krackeleringar som ljuset kan titta in.