Joan Didion kunde koka soppa på en spik

Ytan och tempot. Jag hittar inga mer signifikanta ord för att beskriva Joan Didions stil och attityd. Och den stilen gör mig lika frustrerad som fascinerad under läsningen av samlingarna "Att lära sig själv att leva" (nyutgåva) och "Låt mig berätta vad jag menar", som blev hennes sista textsamling. Den amerikanska pratsamheten, storstadsbriljansen, associationerna, låt gå – men brådskan? De blixtsnabba formuleringarna lämnar mig lätt övergiven, utan tid att försjunka i slutsats eller efterklang. För då kommer nästa smarta penseldrag om de företeelser som utgör samtiden. Hon skriver cirkulärt, varsamt men samtidigt otåligt allteftersom nästa tanke föds. Har berättelsens en kärna? Osäkert. Stilen är den koreografi som vi beundrar, rörelsen är i det här fallet allt.

Joan Didion slog igenom 1956 med en essä, i en tävling för magasinet Vogue. Essäer skrev hon därefter livet ut, eller är det reportage, eller sakliga noveller? Genreindelningen blir lätt meningslös. Hennes angreppssätt kombinerar essäns lärdomselegans med novellens situationsdramatik eller reportagets aktualitet. Trots bokformatet får man samma känsla som att hålla i ett magasin. Någonting i texterna bevarar attityden i det blanka pappret, vilket också gör att läsningen ibland blir förströdd.

Ämnesvalet ser till en början ut att vara likgiltigt: Hemingway, Nancy Reagan, utrikespolitik eller en modevisning. Sak samma – det är en anrättning där det bara behövs en spik, som i den välkända sagan, men efter hand tillförs ingredienserna och rätten fullkomnas. Spiken är fast, resten är egentligen flyktigt. Nå, vissa gånger är allt flyktigt, som i det mästerliga porträttet av Nancy Reagan, där blir beskrivningen av denna presidentfrus upplärda artighet som att läsa syntolkningen till en tv-såpa. Nancy går till höger, lägger huvudet på sned och säger en plattityd innan hon sakta går ut till vänster. Didion registrerar hela hennes agerandes meningslöshet med ett slags sadistisk precision, värre än en dödsdom.

Joan Didions skrivsätt har kallats "New journalism", en lite mer litterär version av den rasande reportern. Journalisten gör sig själv synlig och tillåter sig lärda eller små poetiska språng i texten. Det frigör naturligtvis textfältet till global utsträckning. Didion skrev om sydamerikanska inbördeskrig och kubansk invandring, lika osökt som hon funderade över skrivandets mål, metod och mening.

I årtionden är Didion i tjänst hos nuet som ständigt gör sig till ett annat. Med varje beskrivning hon lämnar efter sig ändrar sig tillvaron lika snabbt som vi har lärt oss att virus muterar, och den nära magiska sekundkänslan som hennes texter har får ett skimmer av osäkerhet över sig – hur kan det flyktiga nuet anta historisk gestalt? Som när hon vistas bland hippies i "Slouching towards Bethlehem", en ganska tröstlös beskrivning av den alternativa drömmen i San Francisco år 1967, uppsatt med en uvertyr i Hemingways tonart men med en final full av hjärtskärande dissonans. Hippieparets treåring har just orsakat en mindre eldsvåda och sitter dessutom och tuggar på en elsladd när branden släcks. De besökande vännerna i storfamiljen märker ingenting eftersom de är fullt upptagna med att försöka fiska upp en riktigt fin bit marockanskt hasch som hamnat under golvbräderna i tumultet.