Barnlös journalist får brådmogen systerson på halsen

Drama

Titel: C'mon c'mon

Visas på: Bio

I rollerna: Joaquin Phoenix, Woody Norman, Gaby Hoffman

Regi: Mike Mills

Speltid: 109 min

Betyg: 4

Stundtals mätt som man blir på populärkulturens besatthet av romantisk kärlek finns det något uppfriskande i hur regissören Mike Mills allt tydligare har börjat omfamna andra typer av relationer i sina filmer. I "20th century women" (2016) bjöd han på en dynamisk gruppskildring av en spretig storfamilj i 1970-talets Kalifornien, med plats för såväl begär som vänskap, tonårsuppror och medelålderskris.

I sin nya film "C'mon c'mon" zoomar Mills in på den speciella relation som uppstår när den barnlöse radiojournalisten Johnny rycker in och tar hand om sin systerson Jesse (Woody Norman) som han knappt känner sedan tidigare. Johnny – spelad med fin närvaro av Joaquin Phoenix – arbetar med att undersöka barns tankar om framtiden i några amerikanska storstäder, och dessa intervjuer infogas som ett parallellt spår till filmens handling. Samtidigt utforskar han vad det innebär att själv ta hand om ett barn, och delar såväl vardagsliv som samtal med den något brådmogna nioåringen Jesse.

Formmässigt förhåller sig filmen fritt till tid och rum, och den strösslar frikostigt med berättarröst över tonsatta bildflöden som rör sig mellan olika platser och tidpunkter. Städerna som den alltmer sammansvetsade duon reser mellan presenteras i elegant svartvitt, genom små romantiska vinjetter från New York, Detroit och New Orleans. Sammantaget resulterar denna metod i ett slags polyfon flerstämmighet, med utrymme för många olika röster och intryck som blandas i en poetisk bildström uppenbart inspirerad av Terrence Malick – regissören bakom filmer som "Den tunna röda linjen" (1998).

Liksom hos förebilden Malick finns hela tiden risken att den ständiga strömmen av fin musik, polerade bilder och citatvänliga repliker i längden formar sig till en jämntjock smet. Johnnys och Jesses relation befinner sig också precis på gränsen till det sentimentala, liksom ofta blir fallet när amerikansk film ska skildra barn. Ändå landar det betydligt oftare rätt än fel, och rikedomen av infall och nyanser i relationen parat med skådespelarnas fina personkemi, resulterar i en genuint rörande film. Här finns det plats för rika porträtt av både små och stora människor, och utrymme för reflektion kring rollerna som vi tilldelas.