Barnlös journalist fÄr brÄdmogen systerson pÄ halsen

FinstÀmt och rörande med Joaquin Phoenix som trevlig onkel i Mike Mills svartvita "C'mon c'mon".

En mycket speciell relation uppstÄr nÀr systersonen Jesse (Woody Norman) fÄr följa med sin morbror Johnny (Joaquin Phoenix) pÄ reportageresa till amerikanska storstÀder.

En mycket speciell relation uppstÄr nÀr systersonen Jesse (Woody Norman) fÄr följa med sin morbror Johnny (Joaquin Phoenix) pÄ reportageresa till amerikanska storstÀder.

Foto: Scanbox Entertainment

Recension2022-02-18 07:00
Det hĂ€r Ă€r en recension. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Drama

Titel: C'mon c'mon

Visas pÄ: Bio

I rollerna: Joaquin Phoenix, Woody Norman, Gaby Hoffman

Regi: Mike Mills

Speltid: 109 min

Betyg: 4

Stundtals mÀtt som man blir pÄ populÀrkulturens besatthet av romantisk kÀrlek finns det nÄgot uppfriskande i hur regissören Mike Mills allt tydligare har börjat omfamna andra typer av relationer i sina filmer. I "20th century women" (2016) bjöd han pÄ en dynamisk gruppskildring av en spretig storfamilj i 1970-talets Kalifornien, med plats för sÄvÀl begÀr som vÀnskap, tonÄrsuppror och medelÄlderskris.

I sin nya film "C'mon c'mon" zoomar Mills in pĂ„ den speciella relation som uppstĂ„r nĂ€r den barnlöse radiojournalisten Johnny rycker in och tar hand om sin systerson Jesse (Woody Norman) som han knappt kĂ€nner sedan tidigare. Johnny – spelad med fin nĂ€rvaro av Joaquin Phoenix – arbetar med att undersöka barns tankar om framtiden i nĂ„gra amerikanska storstĂ€der, och dessa intervjuer infogas som ett parallellt spĂ„r till filmens handling. Samtidigt utforskar han vad det innebĂ€r att sjĂ€lv ta hand om ett barn, och delar sĂ„vĂ€l vardagsliv som samtal med den nĂ„got brĂ„dmogna nioĂ„ringen Jesse.

FormmĂ€ssigt förhĂ„ller sig filmen fritt till tid och rum, och den strösslar frikostigt med berĂ€ttarröst över tonsatta bildflöden som rör sig mellan olika platser och tidpunkter. StĂ€derna som den alltmer sammansvetsade duon reser mellan presenteras i elegant svartvitt, genom smĂ„ romantiska vinjetter frĂ„n New York, Detroit och New Orleans. Sammantaget resulterar denna metod i ett slags polyfon flerstĂ€mmighet, med utrymme för mĂ„nga olika röster och intryck som blandas i en poetisk bildström uppenbart inspirerad av Terrence Malick – regissören bakom filmer som "Den tunna röda linjen" (1998).

Liksom hos förebilden Malick finns hela tiden risken att den stĂ€ndiga strömmen av fin musik, polerade bilder och citatvĂ€nliga repliker i lĂ€ngden formar sig till en jĂ€mntjock smet. Johnnys och Jesses relation befinner sig ocksĂ„ precis pĂ„ grĂ€nsen till det sentimentala, liksom ofta blir fallet nĂ€r amerikansk film ska skildra barn. ÄndĂ„ landar det betydligt oftare rĂ€tt Ă€n fel, och rikedomen av infall och nyanser i relationen parat med skĂ„despelarnas fina personkemi, resulterar i en genuint rörande film. HĂ€r finns det plats för rika portrĂ€tt av bĂ„de smĂ„ och stora mĂ€nniskor, och utrymme för reflektion kring rollerna som vi tilldelas.