Inledningsvis slås jag av att Vicente Amigo i sin sceniska persona är så lik avlidne maestron Paco de Lucia som han ibland jämförs med (och som årets gitarrfestival är tillägnad). Båda med långt hårsvall, allvarsamma och maximalt koncentrerade. Även om Amigo efterhand spricker upp i leenden och har mycket ögonkontakt med sina medmusiker. Men ofta sätter han blicken uppåt, och tycks inte ha något som helst behov av att se var han sätter fingrarna på gitarrens greppbräda.
Desto mer övernaturligt, ja nästan kusligt virtuost ter sig hans spel, med formidabla löpningar och blixtrande rytmiska attacker där precisionen inte slinter en sekund under cirka två timmars kontinuerligt spel, utan paus.
I likhet med Paco de Lucia breddar och utvecklar han flamencon och för den högt upp i konstmusikens sfär, och det med bibehållen dramatik, passion och svärta. Ofta så att det är flera parallella skeenden i hans spel, med spektakulära ornamenteringar och slutmarkeringar i fraserna likt smattrande kastanjetter, jämsides med en hela tiden distinkt och varsam melodilinje i botten.
Just denna lyriska melodikänsla upplever jag som en röd tråd hos Amigo, en kvalitet som bidrar till att hans spel aldrig känns svårtillgängligt eller blir ytligt virtuoseri. Inte minst i några lugnare och mer kontemplativa stycken, med drag av modern jazzballad, blir hans fina melodibehandling tydlig. Men också i andra, mer upprörda stunder finns det ett melodiskt lugn, en mjuk andning, mitt i stormens öga.
Detta i ett flamencospel där det händer så mycket, och så intensivt, att man som lyssnare ibland kippar efter andan och undrar hur Vicente Amigo egentligen bär sig åt. Till och med hans återkommande stämning av gitarren, mellan styckena, blir ett slags preludier till det stycke som står på tur.
De tre musiker han har med sig på scenen bidrar med välavvägda accenter till Amigos gitarr, med slagverkaren i den mest framträdande rollen och viss anstrykning av latinjazz i det mjuka groovet. Men också traditionella handklapp och el cante, den speciella flamencosången som i mina öron påminner om flamencons orientaliska koppling. Fast det råder aldrig någon tvekan om vem som är konsertens huvudperson. Vicente Amigo, en värdig arvtagare till Paco de Lucia.