Först försvann ett "s". Sedan hela ""iliphson". Kvar blev "Ph", ett begrepp som man annars mäter surhet med. Hade man gjort det här så hade apparaten visat ett absolut nollvärde för kan man kalla Lena för något så inte är det sur. Hela hennes framträdande präglades av ett glatt humör.
Det är lätt att hylla en artist som visar en sådan självsäkerhet och kaxighet på scenen, med en frispråkighet som känns befriande. Hon körde hårt med sin åtminstone påstådda singelstatus och sade sig spana in publiken. Hågade skulle möta henne vid entrén efteråt. Hon vet hur man tar en publik, utan vidare.
Popbranschen är tuff att ta sig fram i, och hon har varit med länge. Hon lyckades både med att ironisera över sin framtoning på scenen med en myckenhet åmande och kråmande där den slimmade figuren visades upp, men också att använda den som en ibland lite utstuderad och billig rekvisita. Man kan tycka vad man vill om det, men allt görs ändå med glimten i ögat.
Redan 1986 fick Lena Ph sitt genombrott med "Kärleken är evig". Det har blivit ytterligare en del hits genom åren, även om det under en 32 år lång karriär kan tyckas vara lite tunt med dem. Till och med senaste megahiten "Det gör ont" ligger 14 år tillbaka i tiden.
Konserten inleddes också med ett knippe ganska slätstrukna och likformiga låtar. Det kompetenta men anonyma bandet - alla presenterades följdriktigt med bara förnamn - gjorde vad de skulle men inte mer.
Hon utlovar i början "äldre låtar, nya låtar och lite däremellan". Konserten lyfter dock först ordentligt mot slutet när hon lägger in de riktiga hitsen, särskilt när hon efter en knapp timmes framträdande redan är framme vid extranumren. Där avslutade hon det hela med låten som inledde allt, "Kärleken är evig". Och det kändes som att den fullsatta "arenan" gav den tillbaka.
Men en aning snålt och lite snopet kändes det. Det som hon hela tiden utmålade som något stort en lördagskväll var slut redan lite efter klockan åtta. Något lite extra och överraskande hade hon kunnat bjuda på. Av till exempel hennes medverkan i "Så mycket bättre" märks inget av denna normalsomriga kväll. Där fanns ju ändå en hel del att hämta.
Nu blir det trots all energi ett slags "en dag på jobbet" över det hela, och en dag där huvudpersonen inte tänkt jobba över.