Roman
Kerstin Strandberg
Solnedgång – omfamning
Albert Bonniers förlag
I vårens roman av Kerstin Strandberg berättar en namnlös, men nära och allvetande kusin historien om det gamla paret Virginia och David. Hennes tonfall är spänstigt och personligt, ibland smått beskäftigt, ofta lakoniskt. Efter ett långt liv tillsammans närmar sig obevekligt vägs ände för Virginia och David.
Davids hjärta krånglar och de är båda fulla av ångest inför tanken på att mista varandra. Det har de förstås varit länge. Bäst, konstaterar berättaren, hade ju varit om de hade skiljt sig långt tidigare. Men så blev det inte, och nu är det för sent.
Kerstin Strandbergs skildring är mättad av sorg, men tack vare humor, ömhet och en del dråpliga situationer känns den (nästan) aldrig tung, utan snarare liksom trevlig i all sin småpratighet. I "Mellanakt" vrids klockan tillbaka och läsaren möter en flicka som planerar att förinta döden; tyvärr blir det inte av innan hennes psykotiska mamma dör. Vi möter småborgerligheten i sin prydno i form av en skock mostrar, i full hysteri av skammen över att Virginias mors silkesunderkläder ("onämnbara") inte var helt nya då hon togs in på sjukhus.
Som 19-åring är Virginia emotionellt flack och misstrogen, tror varken på kärlek eller på någon godhet utan baktankar. När hon så träffar David träffar hon bådadera, utan att känna igen dem. Men, kamrater kan de ju alltid vara. Det blir en livslång kärlek som räcker ända till dödsrikets port.