Även i Teheran kan det vara en sorts vanlig vardag. Amir och Sara är i färd med att packa ihop sina ägodelar och flytta till Australien. Om några timmar ska de åka och resfebern och stressen börjar slå till. Det dyker då och då upp vänner och släktingar som ska ta adjö och telefonen ringer oavbrutet. Men självklart ställer de ändå upp då grannens barnvakt frågar om hon för en kort stund kan lämna ett sovande spädbarn medan hon uträttar ett ärende.
En stund senare är mardrömmen i gång. ..
”Melbourne” är ett kammardrama och skulle lika gärna kunna göras som teater. Vi lämnar i stort sett aldrig parets lägenhet och det bidrar förstås än mer till den klaustrofobi som finns inbyggd i själva dramat. Det är nästan fysiskt obehagligt att se berättelsen emellanåt, man kommer så nära och blir snudd på indragen, till och med så mycket att man vill ropa råd och förslag till dem.
Det är svårt att tro att detta är Nima Javidis debutfilm, därtill är den så mogen och genomtänkt i minsta detalj. Han fångar in sina karaktärer så trovärdigt, i alla deras förhoppningar, tillkortakommanden och skröpligheter och samtidigt viljan att göra det rätta utan att själva råka illa ut. Scenerna där Amir och Sara diskuterar – förvånansvärt lugna för det mesta – om vad de ska göra är oerhört gripande. De har en så starkt kärleksfull relation i botten att de aldrig börjar anklaga varann, snarare försöker de dämpa de självanklagelser som var och en har och trösta.
Som vanligt så föder en lögn en annan och till slut har paret trasslat in sig så mycket att det i stort sett inte finns någon återvändo. Hur de ”löser” det hela ska inte avslöjas men inte är det något enkelt sätt när nu allt blivit så fel.
Payman Maadi och Negar Javaherian gör ett suveränt jobb i huvudrollerna. De arbetar mycket med små gester, skiftningar i ansiktsuttrycket och ändringar i rösten. De har ett tufft jobb bara att visa de känslor som finns emellan makarna då man enligt iransk lag inte får visa till exempel omfamningar på vita duken. Det blir alltså en anings kysk och sval relation på ytan, men detta kommer de förbi utan vidare på andra sätt.
”Melbourne” blir ett gripande och starkt drama om hur allt kan bli fel utan att man har minsta avsikt eller orsak egentligen till det. Det är som redan Strindberg sade, ”synd om människorna”.
Filmen vann priset för ”Bästa manus” på Stockholm Filmfestival 2014 och det ska bli spännande att följa Nima Javidi i fortsättningen.