Man förstår på en gång vilken film regissören Lynn Shelton velat göra, men som inte lyckas riktigt: en riktigt varm småkrumelurig romantisk komedi. Nu lyckas det tyvärr inte trots goda försök.
Det handlar om den i amerikansk film så vanliga 30-årskrisen. 28-åriga Megan är i kris. Hon är överutbildad men jobbar som reklamskylthållare för sin pappas bilfirma. Hon är sedan high school tillsammans med Anthony, men får panik när han friar på en väns bröllop. Hon tar time out och låtsas åka på ett hitta-dig-själv-seminarium. Istället hänger hon med ett tonårsgäng, blir vän med 17-åriga Annika och flyttar in hos henne och hennes frånskilda pappa Craig. ..
Det är inget fel på historien egentligen. Den har gjorts både bättre och sämre och är säkert lätt att känna igen sig i för många. De har drivit vidare utan riktig aning om vad de ska ta vägen med sina liv, känt sig trygga och bekväma med den väg som öppnat sig tills en dag. Den dagen är här nu för Megan, och hon försöker.
Det blir kanske i barnsligaste laget och lite övertydligt att hon hänger på ett gäng tonåringar, som för att ta igen tiden från high school, att börja om igen. Men jag köper den delen, det finns en värme och livskraft där som känns befriande. Det bjuder på en del rolig komik också. Likaså i skildringen av hur Megan försöker bryta upp från de ingrodda mönstren i vänskapskretsen.
Däremot brister filmen i främst en viktig sak, det finns ingen riktig kemi mellan kärleksparen. Det känns aldrig på riktigt, Keira Knightley är inte riktigt rätt för rollen, inte heller Sam Rockwell och Mark Webber. Och då faller själva motorn i filmen.
Annars är det en sympatisk stämning i filmen, som dessutom för ovanlighetens skull inte utspelas bland rikefolket.
Bäst är Chloë Grace Moretz som Annika. Där känns castingen helt rätt.