Sprakande kontraster. Ungefär så kan man sammanfatta presentationen av Landstingets kulturstipendiater på Offkonsten. Anna Claréns stora fotografier av tvetydig familjelycka och snöiga snårskogar blixtrar till i mötet med Sara-Vide Ericsons intensiva och färgtunga måleri. Bo Cristian Larssons lite knasiga men väldigt intellektuellt medvetna skulpturer innebär ännu ett oväntat skutt i kontakten med de andra två.
Sara-Vide Ericsons föreställande måleri är imponerande påträngande och svårt att värja sig från. Uttrycket har en hel del gemensamt med Karin Bros populära, nästan fotorealistiska måleri, men tonen är långt mer uppskruvad och tvetydigheten mycket större. Dramatiken är på en gång tydlig men svårförklarad, och bär inte sällan ett stråk av direkt obehag. En drypande, blodrött rinnande bild visar en gestalt i munktröja som plockar upp någonting från marken. En annan visar en kvinnogestalt som står i ett gransnår. Över ögonen en målad svart mask och på armarna är ett par tunna, trådiga rötter fasttejpade, som om hon bar ett par ruinerade vingar eller hade sina vener på utsidan av kroppen. Det skulle kunna vara en bild av en lek eller ett spel. Men gestaltens min gör inte gällande att det handlar om något som är förknippat med nöje eller njutning. Ytterligare en stor målning visar ett fint återgivet täcke eller överkast utslängt på marken. Ljusdagrar spelar på skrynklorna. Någonting av betydelse har skett ovanpå filten. Vi får inte veta vad, men instinktivt vill vi snarare ta ett steg tillbaka istället för att gå fram. Sara-Vide Ericson börjar bli väletablerad, men befinner sig på ett positivt sätt fortfarande i utveckling. Det ska bli väldigt spännande att se konstnärskapets nästa steg.
Den pastelliga familjeidyllen hos Anna Clarén utgör som sagt en kontrast, men bara på ytan. Också Clarén arbetar på flera nivåer, och de fina, nästan skira bilderna har ett smärtsamt drag av vanitas-motiv över sig. Ett allvarligt barn i närbild, ett självporträtt sittande på sängen med en bebis i famnen, en ettåring som med ryggen vänd mot betraktaren står i ett vackert fönster. Och så det snåriga vinterlandskapet. Bilderna ingår i projektet ”Close to home” som också har presenterats i utförligare bokform, och bär potentialen till både ljusa och mörka berättelser.
Intensiteten i rummet sjunker med Bo Christina Larssons skulpturer och bilder. Här finns en annan typ av distans. Mot väggen står en kräkla, en biskopsstav, som liksom rinner. Stora, pungformade tårar klättrar längs den långa staven som ger ett småleende men ändå utomordentligt deprimerande intryck. Den ockulta tonen återfinns också i en annan skulptur där en hand, placerad på ett litet trädgårdsbord håller en tråd som virad runt fem små bronsugglor antyder ett pentagram. Under bordet dinglar en mässingsklocka i snöret. På väggen en bit bort hänger passande nog två delvis utsuddade porträtt av August Strindberg.
Tre kompetenta konstnärskap på ett bräde.