Oket efter VM 1994 har varit tungt för svensk fotboll. Det var ett minst sagt osannolikt och befriande världsmästerskap som jag som svensk troligen aldrig mer kommer att få uppleva under min livstid, där ett nederlagstippat landslag gjorde det oväntade och vann brons i världens kanske mest exponerade idrottstävling.
I VM åtta år senare i Sydkorea/Japan hade Sverige en bra chans att upprepa framgången, men föll i åttondelsfinalen mot Senegal – och i EM två år senare i Portugal blev det respass mot Holland efter straffar. Sedan dess… Nej, jag ska inte tråka ut er. Sommaren 1994 har varit betungande för det svenska landslaget att leva upp till.
VM-turneringen i USA var Sveriges resultatmässigt bästa sedan det arrangerades på hemmaplan 1958 (silver), men det var betydligt mer än det som gör att vi nu 20 år senare på flera håll och kanter uppmärksammas om det som hände den där heta sommaren i USA, och som enade ett land.
Robert Börjesson kopplar i boken "Sverige år noll" ihop framgången med den just då dåliga inhemska ekonomin, det politiska läget med högerextrema röster samt allmän misär till orsaker varför bronslaget blev så älskat av det svenska folket. Visst det var en intressant tid i svensk historia, men att argumentera för att fotbollen i förlängningen gjorde att vi blev av med partiet Ny demokrati, fick stabilare statsfinanser, gick med i EU och fick ett mer integrerat samhälle är nog (enligt mig) att kraftigt överdriva fotbollens betydelse – även om den så klart har haft en liten, liten del i det.
Betydelsefullt fotbollsmässigt var att Sverige, trots att man i hemma-EM två år innan bronsmedaljerna tagit sig till semifinal, var kraftigt nedhaussat och att ingen trodde på laget utom spelarna och ledarna själva. Förväntningarna var oförtjänt låga. Inför VM i Italien 1990 var det tvärtom, där Sveriges samtliga gruppspelsmatcher slutat med 1–2-förluster.
Den här gången spelades VM i USA och det började trevande för Sverige som ”bara” fick 2–2 i öppningsmatchen mot Kamerun. I matchen efter mot Ryssland, som spelades på midsommarafton, var det vinna eller försvinna eftersom Brasilien väntade i den sista gruppspelsmatchen. Efter att Sverige släppt in en straff tidigt i matchen vände man till en säker 3–1-seger, vilket innebar att förlorarstämpeln över svensk fotboll sakta höll på att försvinna. Några veckor senare var den helt borta.
Själv minns jag så klart kvartsfinalen mot Rumänien allra bäst. Det var verkligen som en berg- och dalbana. Efter Tomas Brolins legendariska ledningsmål på frispark trodde man att segern var i hamn. Men en sen kvittering av rumänernas Florin Răducioiu och ytterligare ett mål i förlängning av tidigare namne gjorde att man trodde att det var över för svensk del. Så kom kvitteringen – från ingenstans – av Kennet Andersson på nick (ser den fortfarande framför mig) och en straffläggning senare hade jag sett mitt livs match.
Det har – som ni säkert vet – redan skrivits mängder om VM 1994 tidigare för att inte tala om Albert Svanbergs, Dennis Videmyrs och Mats Nyströms tidlösa och genomarbetade tv-krönika som lär vara bland det bästa som har gjorts i genren på Sveriges television.
Robert Börjesson vill, som titeln antyder, på något sätt markera att framgångarna i VM 1994 var starten på något (inte bara ett nytt samhälle), som professionella allsvenska tv-sända matcher. Ett par kortare kapitel behandlar hur detta blev möjligt genom att dåvarande ordföranden i svenska fotbollförbundet Lars-Åke Lagrell samtidigt som VM pågick i USA sålde tv-rättigheter, det som till stor del kom att finansiera denna förvandling av svensk fotboll som redan var vardagsmat i övriga Europa.
Annars är "Sverige år noll" en väldigt rak och kronologisk redogörelse som samlar det som skrivits och sagts i tidningar och tv, där vi får följa match för match med bronshyllningen i Rålambshovsparken som avslutning med lite annekterande kommentarer från spelare och ledare.
Utöver berättelserna om den närmst mobbningsliknande situationen för dåtida storstjärnan Anders Limpar och hur en annan teknisk ekvilibrist Tomas Brolin fick göra lite som han ville, så är det tunt med historier som sticker ut och som tidigare inte har berättats. Det här gör att "Sverige år noll" inte riktigt fastnar mer än om man skulle ha läst ett utförligare uppslagsverk.
Hur som helst väcks minnen från en tid som flytt åter till liv – och det är väl till syvende och sist huvudskälet till denna publicering.