Recension
Det var med ett slags högtidlighet som publiken klev in i Stora salen på Konserthuset i torsdags kväll. Första konserten på nästan ett halvår efter att corona stängt ned det mesta. Även nu var pesten tydligt närvarande. Publiken bestod av en tapper skara på 50 personer som med regeringens svårförstådda direktiv hade ett snitt på 24 platser per skalle. Det är mycket knepigt att förstå varför tillsatt musik i folksamlingar ökar risken så mycket till skillnad mot köpcentra och liknande. Och varför man inte tar hänsyn till lokalernas storlek och kapacitet. Vansinne, och inte för att haka på något drev, men här borde en kulturminister med koll på läget och ett genuint intresse för kultur kunnat agera annorlunda.
Nåväl, med detta sagt så var det härligt att återigen få möta den levande musiken. Och den var högst levande denna kväll. Dirigenten Joseph Swensen var en livlig och medryckande taktpinnesvingare som höll ordning på den kosläppsystra orkestern. Fast det behövdes förstås inte så många tillsägningar, Uppsala Kammarorkester är ett väloljat maskineri med skickliga musiker på varje position. Denna premiärkväll spelades inga verk som kräver stor besättning, men det kändes ändå stundvis som att det var lika många på scenen som i publiken. Vi som var på plats fick klappa hårt för att täcka upp för de 1150 som inte var på plats.
Solisten Christian Poltéra får ursäkta men för mig var konsertens höjdpunkt Toru Takemitsus smärtsamt vackra ”Rekviem för stråkar” som Swensen känslofyllt dedikerade till coronans offer. Ett egensinnigt och filmiskt fantasieggande stycke musik som det fanns mycket att upptäcka i. Om nu melankolin lade sig över åhörarna så lättade den upp när orkestern drog igång W A Mozarts ”Symfoni nr 29” där all den espri och lätthet som karaktäriserar den unge Mozart togs ut ordentligt.
Utmärkte cellisten Poltéra ska självklart inte hamna i skymundan. Han fick fram en underbar och levande ton i sin Stradivarius. J Haydns ”Cellokonsert nr 1” spelades med knappt återhållen frenesi och fick en lyster som det ibland lite anonyma verket kan behöva. Snabba löpningar kombinerade med innerligt spelade vackra melodier lyfte.
Lägg till Grazyna Bacewiczs fina ”Konsert för stråkar” som inledde och man längtar redan till nästa konsert med den lite ringrostiga orkestern.