Roman
Kristian Fredén
En inre angelägenhet
Ordfront förlag
Nathan Söderblom var kulturpersonlighet, ledamot av Svenska Akademien, Nobelpristagare, ärkebiskop och professor vid Uppsala universitet. Kristian Fredén liknar denna handlingskraftiga man, som är hans gammelmorfar, vid en flaska stark och koncentrerad saft, en som genom generationerna späs ut.
Han upplever arvet efter anfadern som tyngande, pressande via den byst av honom som står i mormoderns lägenhet på Östra Ågatan 11 i Uppsala. Några släktingar lyckas delvis leva upp till förväntningarna men många slutar olyckliga. Kristian Fredén börjar för övrigt sin berättelse, jag vet först inte om den ska kallas biografi, roman eller självuppgörelse, vid sin mors självmord. Hon var, liksom så småningom också Fredén, bibliotekarie. Trots egna självtvivel gjorde han henne säkert stolt då han som ansvarig för Nobelmuseets forskningsbibliotek genomförde författarsamtal, bland annat med Sara Danius.
Det är genom sin mor han beskriver sig, genom hennes död börjar hans nedstigning i det förflutna. Från barndomens magiska somrar vid den före detta prästgården i Kulla socken, där han och brodern Staffan långt bortom vardagen leker, badar, busar och hämtar UNT vid en rad av lantbrevlådor. Till skolgången i Borås dit familjen flyttade, mobbningen som kanske var särskilt plågsam för en pojke född i de stora förväntningarnas spår. Efter inte rakt igenom lyckade gymnasiestudier läser han vid Uppsala universitet, får sin bibliotekarietitel och skriver sedan dessutom skönlitteratur.
Nathan Söderblom dyrkade Johann Sebastian Bach, tillika kontrapunktionens mästare, där varje instrument spelade självständiga men samverkande melodier. Det är också så jag läser boken, som en formsäker roman där olika stilar, tekniker, klanger och tonfall, faller in i varann. Från barndomens poetiska till senare tiders mer realistiskt strama, ibland nästan dagboksliknande. Det blir effektfullt men någon gång även en smula lösligt. Sekvenserna där centrala ord redovisas med olika böjningar känns inte helt motiverade.
Genom minnen, anekdoter, sjukdomsjournaler, låttexter, smeknamn och annat försöker Kristian Fredén att ringa in vem hans mor var. Först vid det tal han håller på hennes begravning känner han att han lyckas nå fram. Det är också efter den, och den långa återblicken på det förflutna, som han förmår lyfta sin hand från bronshuvudet som föreställer Nathan. Fredén har goda skäl att göra så – och sträcka på sig inför den fina roman han skrivit.