Kulturarbetare dricker vin, promenerar, sitter i zoom-möten och pratar böcker och musik i pandemifilmen "Uppskjuten tid".
Drama
Titel: Uppskjuten tid
Visas på: Fyrisbiografen
I rollerna: Vincent Macaigne, Micha Lescot, Nine d'Urso
Regi: Olivier Assayas
Speltid: 105 min
Betyg: 3
Social distansering, bacillskräck och ständig handtvätt. Ja du gissade rätt – vi talar om pandemin. I Olivier Assayas "Uppskjuten tid" får Frankrikes hårda restriktioner två medelålders bröder att återvända till sin barndoms sommarhus i Normandie. För första gången på mer än 20 år lever de tätt tillsammans och nu dessutom med varsin partner i boet. Kvartetten dricker vin, promenerar, sitter i zoom-möten och träter kring sina skilda förhållningssätt till föreskrifterna. Medan filmskaparen Paul reagerar med skräckfyllt kontrollbehov, blir brodern Étienne mest frustrerad över alla begränsningar.
Nog känner man igen sig i den ständiga osäkerheten, såväl som i alla teorier och tvärsäkra uttalanden som präglade pandemins inledande fas. Men frågan är om inte tidpunkten för filmen är illa vald. På sätt och vis kommer den för sent, nu när världen domineras av helt andra orosmoment än för fem år sedan. Och samtidigt för tidigt. I framtiden kommer pandemitillståndet säkerligen att kunna utgöra en spännande språngbräda för reflektioner. Men nu? Än så länge framkallar påminnelser om desinfektionsmedel och inställda kulturevenemang mest en vag känsla av déjà vu och tristess.
Regissören och manusförfattaren Assayas döljer inte att detta är ett djupt personligt verk. Han agerar själv berättare och väver samman egna barndomsminnen med upplevelser från pandemin i en film som dessutom är inspelad på hans egen släktgård. Visst känns kulturarbetarens privilegierade isolering och den ständiga strömmen av referenser till film, musik och litteratur ibland plågsamt navelskådande. Men samtidigt finns det något befriande småputtrigt i det sitcom-liknande upplägget.
För visst finns det en poäng i det till synes händelselösa. Assayas drar inte några storstilade slutsatser av pandemin, men erbjuder däremot ett par lågmälda observationer. Precis som titeln antyder handlar filmen om hur det kollektiva undantagstillståndet påverkade vår tidsuppfattning. Tiden tycktes sakta in och närmast lösas upp. Befriade från jobb och förpliktelser inser Paul och hans sambo Morgane att de nu för första gången verkligen tillbringar tid tillsammans. På samma sätt får de två bröderna chansen att återknyta en förlorad kontakt. Det krävdes visst en pandemi för att vi skulle ha tid för varandra.