Efter sex års tystnad var Labyrint tillbaka, och visade varför Sverige verkligen behöver det här bandet.
Konsert
Labyrint
Festivalborg, Norrlands nation
Tisdag 29 april
Betyg: 4 av 5 kajor
Kvällens supportband, de lovande poprockarna i The Hands, spelar det ikoniska riffet från Kent-singeln "Kräm" – kvalborgsfesten kan börja! Några ögonblick tidigare, på väg till Norrlands nation, har jag passerat polisens avspärrningar på Hjalmar Brantingsgatan. Kontrasten är total. Likaså känslan av kollektiv avtrubbning.
Labyrint kunde inte ha valt ett bättre tillfälle för sin comeback. 2025 kräver deras sylvassa samhällsskildringar och granskande blick på samtiden. “Eyo, vart tog kärleken vägen?” frågar sig Jacco, innan det reggaetunga beatet i "Kärleken?" förför ett för aftonen fullkomligt knökfullt Norrlands. Bra fråga.
Ännu en bror som dog idag / Ännu en mamma som förlorat sitt barn / Det händer hela tiden, inte svårt att bli van
Rader som tyvärr inte förlorat sin tyngd sedan de skrevs 2011.
Men Labyrint är inte enbart en spegel för samhällets baksidor. Gruppens katalog handlar minst lika mycket om att omfamna livets goda – även de dagar när morgondagen känns extra avlägsen. Fansens leenden ljuger inte: de har längtat under sex långa år av tystnad efter att få festa till floorfillers som "Chilla lide", "Fakkin fin" och "Ortens favoriter". Aki, Dajanko och Jacco turas om att axla rollen som partygeneraler, medan DJ Sai står för kvällens fond av beats och samplingar.
En sak är säker – det här är ingen cynisk money grab från ett uttråkat gäng medelålders hiphop-pionjärer. Medlemmarna sprudlar av spellust och tycks ha sin kreativa glöd intakt – något som definitivt höjer förväntningarna inför årets utlovade släpp av nytt låtmaterial.
Avslutande "Välkommen hem" har ihop med Veronica Maggios "17 år" blivit samtidens stora Uppsalaklassiker.
"När solen går ner", Akis dunderhit från sitt soloprojekt, får hela lokalen att gunga i takt medan Norrlands rökkanoner går varma. Därefter slungas vi återigen ut i den tunga verkligheten med den drabbande '"Pang pang":
Ännu en blodig natt i vår trakt / Och det gör ont / Allt är kalabalik och ingenting blir sig likt.
Gigets avslutning, "Välkommen hem"' – Labyrints kärleksbrev till hemstaden – är vid det här laget lika självklart i Uppsala-kanonen som "17 år" och "Varm korv boogie".
Jag vet att Labyrint skiter fullständigt i recensioner och priser – men i kväll är de i alla fall den här kritikerns självklara favoriter.