Roman
Badort
Tove Folkesson och Hanna Folkesson
Norstedts
Borgholm pĂ„ Ăland har haft otur med sina gamla hotell och nöjeslokaler. MĂ„nga storbrĂ€nder har förött klassiska stĂ€llen. Tove och Hanna Folkessons roman "Badort" tar sin början med storbranden 1973 dĂ„ gamla Restis brann ned till grunden. DĂ€rifrĂ„n berĂ€ttas det bakĂ„t om sommaren 1938 och ett kort intensivt kĂ€rleksmöte mellan tvĂ„ unga kvinnor, societetsflickan Ingrid och sockerbruksarbetaren MĂ„na.
"KÀrleken Àr stark som elden", stÄr det i Höga visan. Det finns ett slags samhörighet mellan branden och kÀrlekshistorien. Men "Badort" Àr ocksÄ en berÀttelse om tvÄ livsöden som skiljer sig Ät diametralt. I varje fall pÄ ytan. Egentligen Àr bÄda lika barskrapade. "Finns det en himmel Àr vi redan dÀr", suckar Ingrids mamma. Men det Àr en himmel köpt pÄ kredit. Ett lyckat resonemangsÀktenskap ska rÀdda sÄvÀl Ingrid som hennes familj. I Borgholm ska hon sommaren 1938 förenas med sin fÀstman. SÄdan Àr planen.
Samma sommar sÀtts allt pÄ Ànda nÀr MÄna tar tÄget frÄn sockerbruket i MörbylÄnga till Borgholm efter pappans svek och död i samma ögonblick, en tÄgresa som blir en berg- och dalbana mellan framgÄng och förkastelse, kÀrlek och ensamhet. I Borgholm snurrar tillvaron kring kungligheternas skabrösa fester, societetens koketterande, jazzmusikernas glÀdje och de bittra sockerbruksarbetarna.
"Badort" börjar som Ingrids berÀttelse men slutar som MÄnas. Hon Àr den som har överlevnadsinstinkten med sig frÄn barndomen och som till sist fogar samman berÀttelsens bÄda Ärtal. Mötet mellan Ingrid och MÄna vÀcker inte bara kÀrleken till liv, dÀr mognar ocksÄ insikten om konstens avgörande roll i deras liv.
Tove och Hanna Folkesson har alltsÄ skrivit denna roman tillsammans. SprÄket Àr finstÀmt och poetiskt mitt i den sorgliga och stundtals hotfulla berÀttelsen om en kÀrlek som bara blir ett hastigt möte, men som förÀndrar tillvaron för alltid. De sista pusselbitarna lÀggs pÄ rÀtt plats med sagans hjÀlp.
Mot slutet konstaterar MÄna att kÀrleken inte gÄr att upprepa "inte med pensel, inte med penna, ens i toner". Jag vill ÀndÄ pÄstÄ att författarna har lyckats sÄ vÀl man kan med att ÄterberÀtta en kÀrlek som berör pÄ djupet. Med naturskildringar som förtrollar och mÀnniskoportrÀtt som fÄr en att förundras.