På baksidan av Lill Lindfors´ första LP skrev Stikkan Andersson baksidestexten och avslutade: ”Gift dig inte utan att först tala med mig!” Jag tror att detta uttrycker vad många i den 60-plussiga publiken i gårdagens konsert känner, även om de är tragiskt medvetna om att det är alldeles för sent att göra något åt den saken. Lill är genomsympatisk, rolig och intelligent; vem skulle inte vilja ha henne? Och så kan hon fortfarande sjunga. Hon har genom åren bjudit sin publik på en lång rad oförglömliga sånger som präglat en generation. Hennes popularitet vilar stabilt på dessa fundament. Om rösten inte längre är riktigt i paritet med vad den var så hör man henne ändå som hon var och älskar henne för den hon är.
Det var den första konserten på en turné och litet oslipat här och där. Lindfors vände det genom sin proffsighet och utstrålning till en trivselskapande faktor och fick publiken att känna sig delaktig i skapandeprocessen när hon improviserade, ändrade i orkesterns arr och uppmanade en solist att ”ta ett chorus till”. Hon lade också i sitt mellansnack in några (ganska långa) anekdoter som gjorde sitt till för att sprida en hemtrevlig stämning.
Naturligtvis var det mest Lills gamla hits som framfördes och publiken ville nog inte ha det annorlunda. ”En sång till dej”, ”Jag vill nå dig”, ”Samarkand”, ”Så skimrande var aldrig havet”, ”Trubbel”, ja ni minns dem säkert. Och sångerna håller ännu, mycket på grund av texterna. Lill Lindfors har alltid varit mycket noga med sina sångtexter. Hon är också noga med att de ska gå fram. Under hennes framträdande i går uppfattade man vartenda ord, hela konserten igenom – hur vanligt är det? Ni som var där, föreställ er konserten utan hörbara texter, om ni kan. De är lika viktiga som musiken.
Men det blev inte enbart musikaliska återblickar. Lill påminde om sitt finlandssvenska ursprung, förklarade att finlandssvenskan är mycket ”redigare” än rikssvenskan och bevisade det genom att läsa ”Du är den ende” på sitt hemlands tungomål. Hon läste så några kärleksdikter av den finländska poeten Eeva Kilpi (”Säg till om jag stör”), som har haft så stor betydelse för många, inte bara i hennes generation.
Mot slutet kom de verkliga superklassikerna: ”Tillsammans är ett sätt att finnas till” och ”Musik ska byggas utav glädje” med geniala texter av Åke Cato och Björn Barlach och till sist ”Du är den ende”. Jag tror att var och en i publiken mindes något visst tillfälle oupplösligt förknippat med dessa sånger där ord och musik ingår en sublim förening.