Det var 20:e gången som Rasbo Kulturförening arrangerade sin Kulturvecka. Man fick en värdig avslutning på en då man gästades av Lisa Nilsson, sekunderad av eminenta gitarristerna Mats Bergström & Mattias Torell. Konserten var utsåld och allt tillgängligt parkeringsutrymme i närheten av kyrkan var taget i anspråk. En lång kö in väntade sedan men det hela löpte fint och smidigt under arrangörernas erfarna överseende.
Rasbo kyrka är en av dessa vackra landsortskyrkor som landet har och lämpade sig mycket bra som inramning även till denna världsliga konsert. Åtminstone var ljudet bra där jag satt, långt fram. Det är bara ta hoppas att det var så för övriga också, för det var ett mycket bra framträdande av en artist på gott humör.
Lite kan konserten liknas vid ett av radions Sommarprogram, med musik av enda artist då förstås (men det är ju inte helt unikt längre). Lisa Nilsson är en skicklig scenartist som kan konsten att prata mellan låtarna så att det låter helt spontant och familjärt, ”personligt utan att vara privat” som devisen påbjuder. Här kom anekdoter om vitt skilda ting, från hennes lite pinsamma möte med Niklas Strömstedt utanför Systemet, hur låtar kommit till, självvald vistelse i klostermiljö och glädjen i att skaffa stringbikini i Rio de Janeiro. Och mycket annat, riktigt underhållande, skratten var många.
Det gav konserten en känsla av extra upplevelse, som det blir när en artist bjuder på sig själv. Särskilt när densamma har en air av divapondus ovanpå artisteriet.
Fast förstås, det var musiken som var det mest väsentliga. Under drygt en och en halv timme visade hon sin bredd till den självklara finalen med bland annat ”Himlen runt hörnet” som blev till en mäktig allsång. På vägen dit passerade vi Brasilien med hennes oförställda kärlek till samban, ”Så mycket bättre” representerades av hennes svenska version av Ace of Base’s ”The Sign”, samarbetet med Sven-Bertil Taube och mycket mer. Lisa Nilssons fina röst kan egentligen sjunga vad som helst och få det att låta bra.
”Lägereldsvarianterna” av låtarna gjorde sig fint i den inramningen. Hennes röst och bara två akustiska gitarrer räckte gott och väl hela vägen. Nu var det också två extra skickliga musikanter hon tagit med sig, Bergström dessutom hemmahörande i Rasbo själv.
Rasbo Kulturförening liksom publiken - som avslutade med stående ovationer - kan vara nöjd. Frågan är vad de ska toppa med nästa år.