"Här har jag varit många gånger och lyssnat på fin musik" sade Ellen Nisbeth i ett mellanprat. Det måste vara en härlig känsla att återvända till den vackra konsertsal och själv vara den som bjuder på den varan.
Det är alltid roligt när man kunnat följa en musiker så gott som från starten. Uppsalas altviolinist Ellen Nisbeth har fått ett antal priser och utmärkelser efter studier i både Sverige, Norge och England. Den här säsongen är hon utvald som "Rising Star" av Europeiska Konserthus och spelar därmed på 21 konserthus i tolv länder tillsammans med pianisten Bengt Forsberg.
Avstickaren till Orangeriet får därmed ses som en bonus, inte minst för publiken. Det är alltid lite extra att möta musiken i ett så nära sammanhang. Det går nästan att läsa noterna själv när man sitter där.
Nisbeth & Forsberg visade sig vara en bra combo. De kompletterar varandra fint med Nisbeths ännu unga entusiastiska spel och Forsbergs med eftertänksamt mogna. Fast egentligen är skillnaden i utfallet inte så stort, och de hade en fin sampelthet.
Det var säkert i England som Ellen Nisbeth upptäckte Ralph Vaughan Williams ordentligt. Hans musik finns med på hennes debutalbum och fick också inleda och avsluta konserten. "Romans för viola och piano" startade med sin vemodigt vackra och dynamiska musik. Tvära kast, stora omfång och superba melodier utmärker den. "Youth and Love" från "Songs of travel" fick bli extranummer.
Däremellan kom också två av Jean Sibelius stycken för sättningen: "Cantique" och "Dévotion". Den mer subtila skönheten i dem fungerade som en bra andhämtningspaus inför Dimitrij Sjostakovitjs sista verk (han avled kort efter färdigställandet), "Sonat för viola och piano". Det är ett verk som på något vis innehåller hela livet: vrede, sorg, skönhet, ironi, och allt däremellan. Det ställer stora krav på musikerna med sina kontraster och djupa drama, något som de utan vidare levererade.
Bengt Forsberg spelade briljant två av Claude Debussys vackraste stycken, "Flickan med linhåret" och "Den sjunkna katedralen" innan det var dags för den magnifika finalen med Johannes Brahms "Sonat i f moll", ett verk som har det mesta: pampigt, livligt, dansant, intrikat sköna melodier och storslagna klanger. Något som de båda förstås klarade utan vidare.
Paret får gärna komma tillbaka till nästa säsong. Trots att som Bengt Forsberg påpekade att det var "nog var en ganska allvarlig" konsert gav den en livsglädje att ta med.