Utan riktig finess
Berättelser om Pelle Svanslös
& Pelle Svanslös – våga vara snäll
Lagom till 75-årsdagen har Gösta Knutssons svanslösa katt fått ny kostym av Åsa och Michael Rönn. Ingrid flygares bilder bygger på Jan Gissbergs kända tolkning, vilket borgar för en hög igenkänningsfaktor. Pelle Svanslös är fortfarande förnumstig och snäll, men berättelserna saknar Knutssons finess och många moderniseringar känns tillkämpade. Jag skulle emellertid inte påstå att den nya Pelle begår rov på den gamla. Knutssons berättelser är inte världslitteratur som Tove Janssons mumintroll, som faktiskt skändas i nya urusla tappningar. Men någon riktig orsak att välja den samtida svanslösingen ser jag inte. Brasklappen är att den unga medläsaren tycker att böckerna hör till årets absolut bästa.
Lyckad upprepning
Bockarna Bruse kommer igen
Bjørn F. Rørviks första brottningsmatch med den klassiska sagans tre bockar, ”Bockarna Bruse på badhuset”, innebar en ovanligt lyckad sampling. I uppföljaren saknas överraskningsfaktorn som, mycket tack vare Gru Moursunds snygga barnteckningsestetik, gav den första boken en skjuts. Här söker sig trion som vanligt till vallen för äta våfflor. Men ingenting är sig likt. Fiket är stängt och inte ens det gamla trollet finns kvar under bron. Den lurviga antagonisten har checkat in på äldreboendet, där han terroriserar de andra seniorerna. Klart att bockarna måste dit. Egentligen är den nya boken precis lika bra som den förra. Men den är också mer eller mindre identisk.
Poetiskt bildspel
Det var en gång en räv som sprang i mörkret
Det är märkligt hur mycket allvar Thomas och Anna-Clara Tidholm kan klämma in i skenbart enkla bilderböcker. Den geniala ”Knacka på” är det uppenbara exemplet. Paret Tidholm gör inte bara böcker där ord och bild korsbefruktar varandra, de producerar rytmiska besvärjelser om lustfylld läsning. ”Det var en gång en räv som sprang i mörkret” är ett poetiskt bildspel där sidorna följer varandra med en varm logik. En detalj från föregående uppslag finns alltid med, och tillåter texten att sväva fritt och bestå av små omstarter: ”Det var en gång en stuga på ett berg”, ”Det var en man som åt på en banan”.
Vardagligt allvar
Tilly som trodde att…
Man behöver inte kunna läsa på skylten för att fatta att killen som sitter utanför butiken är hungrig och kall. Debuterande Eva Staafs karaktär Tilly är ett tänkande barn som ser långt mer än de vuxna tror, precis som de flesta barn. I ”Tilly som trodde att…” får vi en nästan intersektionell genomlysning av Tillys närmiljö, med en rad olika kompisars föräldrar som tveksamma exempel. En förälder är alltid på jobb, en annan röker över diskbänken och köper inte mat. Någon är gränslös, någon är sträng och svartsynt. Killen utanför butiken bryr sig ingen om. En fin samhällsmedveten bok. Emma Adbåges illustrationer ger som vanligt texten ett mervärde.