För länge sedan skulle jag intervjua Björn Afzelius. Han var en omhuldad och viktig del av den svenska musikrörelsen fortfarande, ett tag efter att Hoola Bandoola Band slutat. Jag minns att jag i min idealistiska själ blev mäkta förvånad då intervjun skulle göras på stadens dyraste hotell och Afzelius direkt tog in dyraste varmrätt och bästa vinet. Efter att ha sett Magnus Gerttens & Stefan Bergs dokumentär om denne både kontroversielle och mångsidige artist förstår jag mycket mer vad och vem han var.
Björn Svante Afzelius föddes i H akarp 1947 och dog i lungcancer 52 år senare. Han hann med två distinkta musikkarriärer: som medlem i den så kallade musikrörelsens flaggskepp Hoola Bandoola Band tillsammans med Mikael Wiehe och en ännu större på egen hand efter det. Han var faktiskt den bäst säljande svenska artisten 1991. Parkamraten Wiehe – som under långa perioder var ett slags spöke för Afzelius - brukade säga att han fick kritikerna och Afzelius publiken.
Under den tiden, när Afzelius gjorde lättlyssnad musik i gränsen mellan country och svensktopp, fast med skarpa texter, fick han mycket dynga av kritikerna som anklagade honom för att sälja ut sig. Som framgår tydligt i filmen var det inte så. Det här var musik han verkligen ville göra. Framgångarna var också stora, inte minst började svenska dansband spela honom. En rolig detalj i filmen är ett klipp från ett danshak där publiken dansar pardans som vanligt medan texten beskriver revolutionen i Nicaragua!
Han skrev även romanen ”En gång i Havanna”, hans egen uppgörelse med ett politiskt system som han hyllat men nu såg baksidan av.
Fram i filmen träder också bilden av en man som låg nära gränsen till sexmissbrukare. Hans förhållanden, korta som längre, var många, riktigt många. Hans barndom verkar också ha varit mycket problematisk med en neurotisk mamma som gjorde livet svårt för honom. Själv försökte han trots de struliga relationerna att vara en bra pappa.
Magnus Gertten & Stefan Berg har gjort en film som på många sätt liknar de gängse biografierna på film eller tv. Dokumentärklipp varvas med intervjuer av sådana som stått Björn Afzelius nära. Det blir dock inget typiskt hyllningsporträtt. Det handlar verkligen om ”tusen bitar” - samma som sångtiteln, låten sjungs här av Laleh - om en mångfacetterad man som dog alldeles för ung. Personerna ger verkligen en bred bild av honom.
Filmen är berörande och ger dessutom ett bra utsnitt av den tid som Björn Afzelius var verksam i.