Restaurangen på UKK är fylld av ett trivsamt sorl strax före åtta på fredagskvällen. Sannolikt också av förväntan inför den musik som snart ska spelas: Ziv Ravitz (trummor), Nir Felder (gitarr) och Will Vinson (altsaxofon, rhodes) är en ny konstellation av erfarna musiker som ska bjuda på en del av sitt senaste material. Trion presenteras av ordföranden i Uppsala Jazzklubb, Emil Ingmar, som låter oss veta att det är världspremiär för just den här sättningen, ”på scen, alltså” tillägger han och ett skratt sprider sig i publiken. Efter den magnifika upplevelse som följde kan ingen påstå att det
var en dag för tidigt att ta konceptet No Man Is An Island utanför replokalen.
De öppnar med den ömma och gåtfulla ”Emma and Mika” som Ravitz tillägnar sina döttrar, ett väldigt fint och passande sätt att inleda en konsert i gemenskapens tecken. Vi får förstås också höra titelspåret där dikten ”No Man Is An Island” av 1600-talspoeten John Donne vävs in (som en vinkning om samhörighet även över tidens gränser, om man så vill). Med stor sinnesnärvaro och precision målar musikerna upp en detaljrik värld och lyckas få fram starka känslor genom all komplexitet. Trots den nivå av skicklighet som krävs för att spela den här sortens musik är det ingen uppvisning av virtuositet, och trots att jag själv misslyckas nästan varje gång jag försöker stampa takten finns det inget hinder för att följa med i musiken inombords. Efter ett inapplåderat extranummer bjuds det in till jamsession på scenen, och den som trodde att Ravitz var trött får tänka om – han är gärna med och fortsätter kvällen.