Det kändes som om varenda kvadratmeter av scenutrymmet i UKK:s stora sal var fylld. 50 musiker och körsångare under ledning av dirigenten Hans Ek tog upp större delen av golvet. Kvar blev en smal remsa längst fram för sångsolisterna Jennie Abrahamson, Moto Boy och Jonathan Johansson.
Dirigenten och arrangören Hans Eks konsertskapelse utgick från David Bowies så kallade Berlintrilogi. Men i programmet ingick också en del låtar som tillkom både före och efter de produktiva åren i slutet av 70-talet i dåvarande Västberlin. Dessutom smögs mer eller mindre närbesläktad musik av bland andra Kurt Weil, Kraftwerk, Lou Reed och Iggy Pop in. Det skapade variation och dynamik under den nästan två och en halv timme långa konserten (inklusive paus).
Hans Eks försök att överföra Bowies och parhästen Brian Enos synthbaserade musik till symfoniska orkesterverk slog sammantaget väl ut. Extra lyckade blev de övervägande instrumentala skapelserna. Här skapade kören Camerata InCantus och Västerås sinfonietta tillsammans med en rocktrio storslagna harmonier – och disharmonier.
Sångsolisterna hade det stundom lite svårare, inte minst på grund av den ljudstarka orkestern och kören. Mest framgång hade Jennie Abrahamson som med sin starka och klangrika röst visade vilken fin sångerska hon är, inte minst i extranumret "This is not America". Moto Boy visade att han besitter ett stort register från lägre toner upp till falsettsång. Bäst lät det i "Look Back in Anger" där han fick till en nerv och desperation inte långt från Bowies original. Kämpigast hade Jonathan Johansson det. Hans röst kunde ibland inte riktigt matcha orkestern och de svulstiga arrangemangen. Men i det allra sista extranumret "Where are we now?" sänkte han axlarna och visade han vad han.
Det ordinarie programmets slutpunkt, titelspåret från den då döende Bowies sista album "Black Star", blev tveklöst konsertens höjdpunkt. Här lyckades Hans Ek få hela sin stora ensemble att krama ur precis allt ur det tio minuter långa stycket. Den säregna rytmen, klangerna, vändningarna – det blev en stortartad musikupplevelse där till sista bara en rastlös tvärflöjt hördes innan en förinspelad utandning satte punkt. De stående ovationerna från ett välfyllt UKK var synnerligen välförtjänta.