Smärtsam dekonstruktion av livet

"Jag skriver mig genom den här sjukdomen. Det är ett sätt att försöka få fatt i henne, hon som hela tiden förvandlas, rinner undan. Jag ringar in henne med ord." Den person som Jonas Brun, författare och psykolog, ringar in är sin egen mamma, detta i en egensinnig och stark memoar i ljuset av hennes demens.

Allt berättas framifrån och bakåt. Det börjar med mammans död i demensboendets miljö av vilsenhet, urindoft och ständigt ny personal, och söker sig sedan bakåt i korta episoder av sjukhusvistelse, förvirrade samtal med handläggare, sorg, förtvivlan, vrede, korttidsboende och trötthet – till tiden då allt började med en tilltagande glömska och en gnagande oro att allt inte står rätt till, hos mamman, Jonas och hans pappa.

Varje nytt stycke börjar med "Hon minns inte..." – som ett slags antites till Joe Brainards bok "I remember", där varje minne väver samman livet till en tät väv av innehåll och mening. För Jonas Bruns mamma är det tvärtom. Samma väv rivs upp till lösa trådar utan sammanhang, som en smärtsam dekonstruktion av livet.

Samtidigt inträffar något högst märkligt i Bruns berättelse om modern och hennes sjukdom. Genom att berätta mammans och sin egen historia baklänges växer ständigt bilden av modern. Korta stycken med få meningar utvecklas mot slutet till långa berättelser. Ur det vilsna och relationslösa träder det fram en mamma som var tryggheten i barndomen, bekräftandet i tonåren och en förebild i vuxenlivet – en självständig och konstnärlig person som kunde bita ifrån mot människor och samhällets alla dumheter. Det är som om författaren skriver sin mamma tillbaka till livet, i ett ögonblick då det samtidigt går förlorat.

För den som mister en närstående i en demenssjukdom, där den kognitiva kontakten går förlorad, kan anhörigskapet bli till ett livsprojekt. En näst intill besatthet att rädda och skydda. Brun byter under sin mammas sjukdom tjänst för att jobba med demensutredningar. Han beskriver sig själv som en anhörigspion. När den gemensamma berättelsen inte längre bär är det den anhöriges kamp som håller samman relation och ordning. I början med skam och skuld över att se sin mamma hjälplös och desorienterad, längre fram med ilska och trötthet då vård och omsorg inte lever upp till förväntningarna.

Många har berättat om samma resa; Maj Fant, Ulla Isaksson, Barbro Lindgren och nu senast Anna-Karin Palm – alla med sina perspektiv. Jonas Brun har en egen ton. Här finns ett sällsamt sätt att berätta om sjukdomens sönderfall och samtidigt bevara den person som går förlorad. Jag läser "Hon minns inte" som en memoar i ljuset av förlusten, som en roman om en relation som nu enbart ska bäras av författaren.

Därtill är iakttagelseförmågan imponerande. Lyssna bara till Bruns beskrivning av ett demensboende: "Ena dagen har hon fem par glasögon, andra dagen inga glasögon alls. Allt fast förflyktigas. Åt var och en efter behov. På demensboendet råder den sanna socialismen. Det är ett utopiskt, postmateriellt samhälle där alla ting ägs gemensamt. Skulle man kunna säga. Där är snatteriet norm. Skulle man också kunna säga."

"Hon minns inte" fångar allt; absurditeten, värmen, tomheten, förtvivlan och kärleken. Många böcker har jag läst om anhörigskapet vid demenssjukdom, än fler berättelser har jag lyssnat till i samtal. Den här boken kommer jag att bära med mig mer än någon annan. Den berör så djupt och Brun berättar så mänskligt.