"Jag skriver mig genom den hÀr sjukdomen. Det Àr ett sÀtt att försöka fÄ fatt i henne, hon som hela tiden förvandlas, rinner undan. Jag ringar in henne med ord." Den person som Jonas Brun, författare och psykolog, ringar in Àr sin egen mamma, detta i en egensinnig och stark memoar i ljuset av hennes demens.
Allt berĂ€ttas framifrĂ„n och bakĂ„t. Det börjar med mammans död i demensboendets miljö av vilsenhet, urindoft och stĂ€ndigt ny personal, och söker sig sedan bakĂ„t i korta episoder av sjukhusvistelse, förvirrade samtal med handlĂ€ggare, sorg, förtvivlan, vrede, korttidsboende och trötthet â till tiden dĂ„ allt började med en tilltagande glömska och en gnagande oro att allt inte stĂ„r rĂ€tt till, hos mamman, Jonas och hans pappa.
Varje nytt stycke börjar med "Hon minns inte..." â som ett slags antites till Joe Brainards bok "I remember", dĂ€r varje minne vĂ€ver samman livet till en tĂ€t vĂ€v av innehĂ„ll och mening. För Jonas Bruns mamma Ă€r det tvĂ€rtom. Samma vĂ€v rivs upp till lösa trĂ„dar utan sammanhang, som en smĂ€rtsam dekonstruktion av livet.
Samtidigt intrĂ€ffar nĂ„got högst mĂ€rkligt i Bruns berĂ€ttelse om modern och hennes sjukdom. Genom att berĂ€tta mammans och sin egen historia baklĂ€nges vĂ€xer stĂ€ndigt bilden av modern. Korta stycken med fĂ„ meningar utvecklas mot slutet till lĂ„nga berĂ€ttelser. Ur det vilsna och relationslösa trĂ€der det fram en mamma som var tryggheten i barndomen, bekrĂ€ftandet i tonĂ„ren och en förebild i vuxenlivet â en sjĂ€lvstĂ€ndig och konstnĂ€rlig person som kunde bita ifrĂ„n mot mĂ€nniskor och samhĂ€llets alla dumheter. Det Ă€r som om författaren skriver sin mamma tillbaka till livet, i ett ögonblick dĂ„ det samtidigt gĂ„r förlorat.
För den som mister en nÀrstÄende i en demenssjukdom, dÀr den kognitiva kontakten gÄr förlorad, kan anhörigskapet bli till ett livsprojekt. En nÀst intill besatthet att rÀdda och skydda. Brun byter under sin mammas sjukdom tjÀnst för att jobba med demensutredningar. Han beskriver sig sjÀlv som en anhörigspion. NÀr den gemensamma berÀttelsen inte lÀngre bÀr Àr det den anhöriges kamp som hÄller samman relation och ordning. I början med skam och skuld över att se sin mamma hjÀlplös och desorienterad, lÀngre fram med ilska och trötthet dÄ vÄrd och omsorg inte lever upp till förvÀntningarna.
MĂ„nga har berĂ€ttat om samma resa; Maj Fant, Ulla Isaksson, Barbro Lindgren och nu senast Anna-Karin Palm â alla med sina perspektiv. Jonas Brun har en egen ton. HĂ€r finns ett sĂ€llsamt sĂ€tt att berĂ€tta om sjukdomens sönderfall och samtidigt bevara den person som gĂ„r förlorad. Jag lĂ€ser "Hon minns inte" som en memoar i ljuset av förlusten, som en roman om en relation som nu enbart ska bĂ€ras av författaren.
DÀrtill Àr iakttagelseförmÄgan imponerande. Lyssna bara till Bruns beskrivning av ett demensboende: "Ena dagen har hon fem par glasögon, andra dagen inga glasögon alls. Allt fast förflyktigas. à t var och en efter behov. PÄ demensboendet rÄder den sanna socialismen. Det Àr ett utopiskt, postmateriellt samhÀlle dÀr alla ting Àgs gemensamt. Skulle man kunna sÀga. DÀr Àr snatteriet norm. Skulle man ocksÄ kunna sÀga."
"Hon minns inte" fÄngar allt; absurditeten, vÀrmen, tomheten, förtvivlan och kÀrleken. MÄnga böcker har jag lÀst om anhörigskapet vid demenssjukdom, Àn fler berÀttelser har jag lyssnat till i samtal. Den hÀr boken kommer jag att bÀra med mig mer Àn nÄgon annan. Den berör sÄ djupt och Brun berÀttar sÄ mÀnskligt.