Tålamod är en dygd. Calgarybaserade Viet Congs självbetitlade debut är i stora delar monotont malande och med alienerande arrangemang, men med lite tåga hos lyssnaren i slutändan alldeles magnifik. Flera spår öppnar sig på de mest oväntade ställen i plötsliga, närmast drömskt medryckande passager. Effekten är närmast ”verfremdungs”-lik och det totala uppslukandet är lika omedelbart som distansen är i andra delar av detta märkliga, mäktiga album.
Bästa låt: March of progress