Poesi
Regina Derieva
Det ändlösa kriget: Dikter 1979–2013
Redaktör: Alan Asaid
Bokförlaget Faethon
En samlingsvolym poesi med titeln "Det ändlösa kriget" får profetisk klang i vår onda tid. Regina Derievas dikter har också den rätta sammansättningen av aforistisk klarhet och mystiskt dunkel som inger respekt. Som hon såg kan man se, som hon tvivlade kan man tvivla. De glipor av ljus som öppnas i världen är tillfälligheter av nåd, mer än av rätt.
Vem var hon, vars svensköversatta dikter 1979–2013 nu kommer ut i en volym med kommentarer och en del orienterande texter? Född 1949 och med ett liv som hamrades till sin form i den sovjetiska smedjan. Judisk och ateistisk bakgrund och naturligtvis socialistiskt skolad i Odessa, Ukraina. År 1960 kommer hon till Kazakstan där hon kommer i kontakt med den katolska traditionen bland de många dit deporterade. Till Israel flyttat hon efter Sovjetunionens ömkliga sammanbrott – men också därifrån och vid millennieskiftet till Märsta, hemorten ända till slutet 2013. Inte särskild känd eller omskriven i Sverige, minnesorden var fler i internationell press. Jag läser mig till att hon älskade katter och blev en framstående kännare av snäckor, hennes samling kom så småningom till Naturhistoriska.
En stor otålighet återkommer i dikterna, som om hennes kraft låser sig i kramp. Inte sällan är hennes avslut förnumstiga och självklara, i de mer aforistiska numren får det katastrofala följder. Hennes förmåga att fånga de existentiella gåtorna i vardagssituationer lyfter läsningen, hon har en drastisk humor och ett skarpt öga men alltför sällan förlöser hon tanken till de formuleringar som försvarar dikt och gestaltning. Överraskande många dikter har runnit upp inspirerade av Albertus Pictors sakrala målningar i svenska kyrkovalv. Det är ganska gripande, dikter som "Lasarus sabbat" (Odensala), "Prognos" (Täby), "Ett förebådat möte" (Härkeberga). Kanske är det där som det katolska blir synligt, som poetiska fraser, diktande språkband efter de senmedeltida bildpredikningarna.
Kanske, tänker jag, hade ett mer sparsmakat urval gjort hennes gestalt tydligare. Kanske skulle det bara ha stympat hennes ofullkomlighet. Hon kan stå fram i all enkelhet, i ett slags poetisk vardagsklädsel som är väldigt tilltalande: "Bröd och salt,/ kaffe och cigaretter,/ kol och snö,/ dag och natt,/ leda och hopp./ Små fragment/ av ett foto, där du/ är så ung/ att det vita och svarta/ är nog."