Hyllad romanförfattare återvänder till novellen

Noveller

Ola Nilsson
Regelriket
Natur & Kultur

Det senaste dryga decenniet har Ola Nilssons romaner, bland annat "Hundarna" (2010), rönt stora framgångar. Med "Regelriket" återvänder han till novellformen från början av karriären. Precis som romanerna utspelar sig delar av novellsamlingen i Norrland, även om också Stockholm agerar kuliss och vissa noveller flyter fram utan konkret geografisk förankring.

En man skriver in sig på psykakuten. En ung kille jobbar på en fjällstation för att få kontakt med sin mamma. En gallerist vill förfalska en tavla av en död konstnär. En kvinna är inlåst i ett skräcklandskap där man måste vara berusad för att inte bli uppäten av monster.

Varje novell i samlingen utgör en egen värld, där man anar skepnaden av en mycket större berättelse som nog hade räckt till en roman. Det kan låta som beröm, men det är också ett problem – en novell borde vara fullständig i sig själv. I stället känns flera av dem som händelselösa utsnitt där viktiga bitar saknas. Så är fallet med "Nej tack inga fäder tack" och "Mottagningen". Andra lämnar däremot mersmak och förhoppningar om längre format. Till exempel "Kebnekaise, juni 1989" och "De äter upp alla som inte luktar alkohol".

Men det är fortfarande god litteratur. Ola Nilssons talang för att skriva fram trovärdiga och levande karaktärer genomsyrar varje sida och språket är en fröjd. Jag hade bara önskat att vissa av berättelserna fått blomma ut – och att andra hade strukits.