Egentligen skulle hon ha spelat utomhus, men så här med facit i hand var det nog lika bra att Melissa Horns spelning hölls innanför Katalins väggar. Ordentligt svettigt blev det kunde hon själv konstatera. ”Man känner sig lite rockig faktiskt”, lade hon till.
Annars har hon hittills under sin ytterst framgångsrika karriär främst iklätt sig rollen som försiktig och melankolisk vistrubadur. Men under kvällen visar hon en sida som hålls tillbaka på hennes album. En sida som åtminstone gör mig lycklig.
Tillsammans med bandets intensitet och Katalins intimitet ges låtarna en helt annan inramning. Trumintrot till Långa nätter för tankarna till Bruce Springsteens årsfärska We take care of our own, och det närmast Thåströmska industrimanglet i Nåt annat än det här möts av dånande jubel från publiken.
Hon berättar skämtsamt att hon inför sommarens turné känt att det var dags att bjuda på någonting nytt. Men efter en snabb koll i spegeln insåg hon att hon helt enkelt inte är den som springer runt på scen och studsar i takt till musiken. Hon är fortfarande sig själv – nervös och helt befriad från yviga gester. Men rent musikaliskt har Melissa Horn hittat ytterligare en dimension, utan att göra avkall på det personliga berättandet.
Jag hoppas att hon vågar fortsätta utforska den sidan. Det går faktiskt alldeles utmärkt att stå stilla och blunda även när man sjunger till en hårt distad elgitarr.