Människans besatthet med att mäta allt är förstås ett tacksamt ämne till en film. Och det kan bli riktigt, riktigt bra. Särskilt om man som i det norska Oscarsbidraget ”1001 Gram” kopplar det existentiella till det personliga.
Marie är en snart medelålders kvinna som arbetar med bland andra sin pappa med att officiellt mäta saker: avstånden i en hoppbacke (det är ju ändå Norge), tyngden hos bollarna som dras i Lotto och liknande saker som måste ha en absolut nolltolerans mot fel. Det viktigaste som är på gång nu är att nationalprototypen för kilo måste till Paris för att kontrollvägas, ett jobb som fadern brukar göra, men han är inte helt kry nu, vilket oroar henne. Hon ligger dessutom i en trasslig separation från sin exman.
Inte helt roligt i hennes liv alltså. Men det är som om mätandet håller ihop det hela. Det blir något att hålla sig till, en fast punkt i den alltmer upplösta tillvaron i övrigt. Överhuvudtaget skildrar Bent Hamer mätandet som en livshållning i filmen, ofta närmar det sig en religiös rit. Det senare särskilt när Marie är i det allra heligaste, mätlaboratoriet i Paris, tillsammans med representanter från andra länder. Här närmar sig berättandet det absurt komiska som regissörer som Jaques Tati excellerar i och satiren ligger nära.
Men mestadels har Hamer ett långsamt och suggestivt berättartempo som får in betraktaren i Maries liv på ett mycket skickligt sätt. Han är också en mästare i bildkompositioner och ”1001 Gram” är en vacker film, fast inte som egenvärde. Bildberättandet är en viktig ingrediens och ger filmen ett originellt och skönt uttryck.
Främst har Hamer dock stor hjälp av Ane Dahl Torp. Hon är suverän i rollen som Marie, från den sammanbitna men ändå fungerande personen i början till, ja, det ska inte avslöjas här. Det är ett trovärdigt porträtt av en människa under svår press, men som ändå är van och uppfostrad till att hålla det inom sig. Hon är konstigt nog inte särskilt exploaterad i alla dessa norska tv-serier som sköljt över oss i skuggan av de danska.
Bent Hamer ställer många existentiella frågor, inte minst om vad mätandet gör med oss människor, inte minst att det ger en falsk trygghet. Han förser oss med livsaforismer i stil med ”den tyngsta bördan bär den som inget har” och ”när man äntligen lärt sig att leva är det för sent”. Men det är definitivt som helhet ingen mörk film, snarare en livsfördjupande berättelse att ta med sig och lära av. ”Alla övergångar innebär problem” sägs det, men här finns filosofi, moral och romantik i salig blandning. Mera sådant!