Det är alltid aktuellt att närmare granska fördomar, främlingsfientlighet och hyckleri. Inte minst om det görs i underhållande former som till exempel i aktuella svenska ”Hallonbåtsflyktingen”. Ett av de bästa exemplen är annars franska ”En oväntad vänskap” som lyckades förena värme och humor med en ny blick på fördomarna, inte minst ens egna. Omar Sy och François Cluzet var ett fantastiskt radarpar.
Den nya, tillika franska, komedin ”Bröllopskaos”, är inte riktigt i samma klass. Men bara att man försöker är ju lovvärt och det finns en hel del roliga scener, även om upplägget emellanåt blir i övertydligaste laget.
Hur som helst, berättelsen kretsar kring det högborgerliga paret Claude och Marie Verneuil och deras fyra döttrar. Paret har sedan länge hoppats att deras svärsöner skulle vara goda fransmän och inte minst utövande katoliker. Hittills har tre av döttrarna gift sig med respektive en kines, en muslim och en jude. Nu står deras förhoppningar på den fjärde och yngsta, Laure (Elodie Fontan).
Och visst, ingen fara, hon presenterar sin tillkommande, och hurra, han är trevlig, snäll och konstnärlig och inte minst katolik. I en annan familj hade det heller kanske inte spelat någon större roll att han är svart. Men det gör det här och det är filmens motor.
Det finns förstås hur mycket som helst av situationskomik att hämta ur detta. De familjesammankomster som redan varit infekterade av Israel-Palestinafrågan, motsättningar Europa-Asien och mellan olika yrkesgrupperingar får nu ännu en gigantisk vedklabbe att lägga på brasan. Men den elden är som en majbrasa kontra skogsbrand när brudgummens familj kommer från Elfenbenskusten till Frankrike för vigseln. Bröllopskaos är bara förnamnet.
För det mesta lyckas Philippe de Chauveron navigera förbi blindskären när det gäller att skämta om fördomar. Ibland mildras de, ibland snarare förstärks de. Han kan vara så upptagen med de kulturella motsatserna att han missar de mer vanliga könsrollsnormerna. Det är synd för det drar ned en del på trovärdigheten i övrigt. Och att familjen från Elfenbenskusten är lika trångsynt som den franska blir ett genomskinligt alibi.
Ok, bortsett från detta så bjuds det på många skratt. Den koleriska pappan, spelad av nestorn Christian Clavier, och den mer ängsliga mamman, spelad av likaså erfarna Chantal Lauby, håller igång sin familj. Döttrar och svärsöner är alla bra rollbesatta och de vet hur man levererar i en bra.
Och summerar men ihop det hela så visst får man sina fördomar vädrade och förhoppningsvis inte förstärkta. Dessutom slipper man allt amerikanskt tjafs runt bröllop med stort B.