Essä/Dokumentär
Titel: Hypermoon
Visas på: Bio
Regi: Mia Engberg
Speltid: 78 min
Betyg: 3
Mitt i förberedelserna inför en filminspelning får regissören Mia Engberg ett cancerbesked, och med en plötsligt osäker framtid vänder hon blicken mot det förflutna. Några gamla filmrullar i en källare i Paris låter en förlorad tid stiga upp till ytan med förnyad kraft. Med särskild lyster framträder förhållandet med den småkriminelle Vincent, som hon första gången mötte i Paris katakomber den där gången för så länge sedan.
Mötet med Vincent utgjorde utgångspunkten för Mia Engbergs Guldbaggebelönade, självbiografiska "Belleville baby" (2013). Efter uppföljaren "Lucky one" (2019) ledsagar oss regissörens lugna berättarröst nu för sista gången tillbaka till ungdomens Belleville. Den ängslan över att försvinna in i historiens dimma som Engberg uttrycker i samtal med Vincent kan tyckas paradoxal då hon genom sin trilogi har skrivit in deras förlorade kärlek i den svenska filmhistorien. Sjukdomen gör att Engberg denna gång också stiftar ett slags själslig bekantskap med den mormor som hon aldrig fick lära känna; hon som drabbades av bröstcancer i samma ålder som regissören. Därutöver figurerar den likaledes sjuka vännen Gabriella och den sovjetiska kosmonauten Valentina Tereshkova i denna betraktelse över livet i dödens närhet.
Som utomstående betraktare är det lite svårt att ännu en gång engagera sig i Mia Engbergs sökande telefonsamtal, hennes drömska bilder av parisiska caféer och hustak, och berättelser om förlorad kärlek och tidens gång. Regissören blandar 16 mm-film med enkla digitalkameror och telefonsamtal med dagboksliknande röstinspelningar. Trots denna mångfald av spår och tekniker finns det något på samma gång överarbetat och diffust över hela projektet. Det är slow motion, poetiska undervattensscener, flygande måsar, kala trädgrenar och musik av Nils Frahm; allt bygger upp till ett slags andäktig melankoli som hotar att kväva materialet.
Med ett direktare och nervigare tilltal hade "Hypermoon" kunnat bli en drabbande sjukdomsjournal; med en högre grad av stringens och fingertoppskänsla kanhända en vacker meditation över minne och tid. I sin nuvarande form befinner sig Mia Engbergs filmskapande i ett tämligen ofruktbart ingenmansland, vars känslomässiga insikter lindas in i så många lager bomull att de blir luddigt uddlösa.