Konceptturnén The Rolling Rootsy Review är egentligen en rullande minifestival. Med inte mindre än sex akter, alla av hög klass, så är det tråkigt och en aning förbryllande att inte fler tog chansen att se och höra det hela. Ett par förklaringar är att namnen inte är jättekända och biljettpriset därmed högt, även om det per artist och mängden bra musik är lågt. Arrangörerna hade kunnat göra mer att få känslan av gemensam festival med en konferencier mellan artisterna som presenterade dem lite mer. Men ok, musiken är ju viktigast och där svämmade det över med av bra insatser, även om en bättre kontroll på volymen hade höjt känslan ännu ett snäpp.
Samlingsnamnet americana är för det mesta brett, och det var det inte minst här. Det fanns mycket att glädja sig åt, från Justin Townes Earles melankoliska ballader över The Handsome Familys mördarsånger och Rayland Baxters betraktelser till de unga banden Baskery, Judah & The Lion och The Temperance Movements expressiva utlevelser, på gränsen emellanåt till metal, hiphop och punk.
Duon The Handsome Family, Rennie & Bretts Sparks, var förstärkta med en slagverkare för kvällen och inledde förtjänstfullt men alltför kort. Kombinationen av Rennie Sparks mörka texter sjungna av Bretts ännu mörkare röst och det uppsluppna och bitskt roliga mellanpratet var en av kvällens höjdpunkter. Deras originella blandning av altcountry och tradition var lyckad och jag hör gärna mer av dem. Självklart var deras musik, bland annat låten ”Far from any road”, för förra säsongens ”True detective” med.
De tre systrarna Baskery bröt av ordentligt med sin variant av ”First Aid Kit goes metal”. Med ett härligt kaxigt uppträdande och fullt ös får man ta lite förtäckt skryt om ”att nu bor vi i USA” och att de i vissa stunder kan verka alltför framgångshungriga och spekulativa. De kan sina saker och lyckades få ut mycket på tre musiker, perfekt stämsång och den rockigaste kontrabasspelande jag hört. Imponerande!
Judah & The Lion finns grovt sett i samma genre som Baskery och i samma ålder. Även här suddas genregränserna ut utan sömmar. Den traditionella sättningen med banjo, mandolin och akustisk gitarr kunde uppbackad av trummor och syntbas vara hur rockig som helst, inte minst i uppträdandet. Snygga stämmor och stort skägg. Dessförinnan gjorde Rayland Baxter ett personligt framträdande under sin djupt neddragna keps, kvällens mest originella upplevelse.
Justin Towns Earle kom med utmärkt steelguitarist och gjorde som vanligt en stark insats. Avslutande The Temperance Movement hade jag ingen möjlighet att ta del av men ett par i publiken hade sett dem tidigare och hade åkt till Uppsala bara för dem.
Om det blir en upprepning nästa år, missa inte detta!