Sakprosa
Thomas Bodström & Lars Olof Lampers
Mordet i Almedalen
Norstedts
"Torsdagen den 30 juni 2022 tar 32-årige Theodor Engström färjan till Gotland, med ett enmanstält och nyinköpta vapen i ryggsäcken. En knapp vecka senare attackerar han psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren med kniv på öppen gata mitt under Almedalsveckan. Hon avlider senare samma dag."
Baksidestexten fångar snabbt in ett dramatiskt och hemskt förlopp. Ett till synes enkelt jobb för polisen: ett tydligt brott, många vittnen och en gärningsman som fångas in och erkänner direkt. Det hela kompliceras dock av att denne hade en vidare agenda; om första attacken misslyckats skulle han fortsätta med Centerpartiets ledare Annie Lööf och SVT:s dåvarande vd Hanna Stjärne. Frågan är också om detta är att räknas som en stämpling mot det demokratiska samhället och därmed som ett terrorbrott. Han döms senare efter den måttstocken.
Thomas Bodström, brottmålsadvokat, och Lars Olof Lampers, journalist, har skrivit flera böcker tidigare i sin serie "Svenska brott". För boken har bland annat åklagare, poliser och målsäganden Annie Lööf intervjuats. Varför Annie Lööf och inte Hanna Stjärne kom att omfattas av åtalet är lite av en gåta, även enligt författarna. Hon var riktigt nära att bli offer denna dag.
"True crime”, berättelser om verkliga brott, är en stor genre, inte minst i olika poddar. Även den här boken har tydliga drag av detta. På många ställen har man inflikat kommentarer som förtydligar olika skeenden och väcker olika frågor. Jag kan riktigt höra berättarrösten i de avsnitten. Det är lärorikt och initierat på samma gång.
"Mordet i Almedalen" är ingen bok man läser som ett slags deckare. Själva brottet är som sagt redan löst och det är inga spekulativa vändningar. Mest är det en riktigt sorglig berättelse. Det gäller förstås främst offret som är på fel plats, men också mördaren Theodor Engström. Berättelsen om hans liv är en tragedi. Ständigt utanför, med halvdana psykiatriska insatser som aldrig leder någonstans. Han tillhör de där som går under radarn tills de plötsligt slår till som ensamagerande gärningspersoner. Som Rickard Andersson, Mijailo Mijalovic och Anton Lundin.
De har förstås blivit alldeles för många nu, och frågan är hur samhället ska komma till rätta med problemet. Svaren är förmodligen lite andra än de som fokuseras runt gängkriminaliteten. Samma hot mot demokratin utgör de ändå.