Mörk satir fastnar i moralkakor

Filmen Familjen Jones drar åt olika håll och känns slarvig och påskyndad, tycker Emma Dahlin.

David Duchovny (som Steve).

David Duchovny (som Steve).

Foto: Gene Page

recension2010-05-14 12:02
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Familjen Jones är en mörk satir om konsumtion och materialism. Regissören Derrick Borte har ett förflutet inom marknadsföring och här drar han verkligen konceptet till sin spets. Alla vill ha det som den nyinflyttade familjen Jones har. Det vill säga, det senaste vad gäller teknik, kläder, golfutrustning och andra prylar. De är dessutom populära, snygga, trevliga och kör alltid de hetaste bilarna. Demi Moore och David Duchovny som spelar föräldrarna Jones är som klippt och skurna för sina roller.

Det visar sig dock att är det är något skumt med familjen Jones, då tonårsdottern (Amber Heard) naken kryper ner i pappas säng. Faktum är att de inte är en riktig familj, utan en marknadsenhet. Deras uppdrag är att skapa ett behov hos de välbärgade grannarna. Tanken är att grannarna ska köpa det som familjen Jones är sponsrade att använda. Det gör de också och ibland till vilket pris som helst, allt för att öka försäljningssiffrorna och för att själva stiga i grad. Till slut blir det svårt för familjen att hålla fasaden uppe.

Filmen drar åt olika håll och kan inte riktigt bestämma sig för var den står. Det verkar som Borte inte riktigt vet vad han ska göra av den. Samtidigt som den roar till viss del, är den inte satirisk nog utan fastnar i moralkakor och ställningstagande. Familjen Jones blir aldrig tillräckligt utmanande för att tillfredsställa och storyn känns slarvig och påskyndad. De två tonåringarna i familjen till exempel, Jennifer (Amber Heard) och Mick (Ben Hollingsworth), får vi knappt lära känna alls.

Läs mer om