Det var roligt att både njuta av en återvändare och en besökspremiär. Dirigenten Rebecca Miller har visat tidigare vad hon kan och hennes gästspel med Kammarorkestern förra säsongen gav mersmak. Den infriade hon fint när hon med sedvanligt dramatiskt kroppsspråk och yviga gester tog tag i Andrea Tarrodis (f 1981) symfoniska dikt "Zephyros", inspirerad av Dan Anderssons "Sång till västanvinden".
Det är roligt nog det verk som inledde hennes tonsättarkarriär, och dessutom fick det premiär i Uppsala 2010 då hon vann Uppsala Tonsättartävling det året med just detta stycke. Det har också en klart filmisk karaktär i sin dramatiska och böljande karaktär, från en stillsam början med sparsmakade toner till "en sommarstorm med djupa orglars brus" som Dan Andersson skriver. Det verket kan man höra många gånger.
Kvällens största överraskning var ändå holländska violinisten Liza Ferschtman, en solist som visade att hon kan mäta sig med världseliten. Med en härligt kaxig framtoning och en snudd på perfekt ton - om det så var pizzicato eller fullt spjäll med tung stråke och flera strängar på en gång. Inte minst var hennes extranummer ensam på violinen en upplevelse.
Hennes tolkning av Camille Saint-Saëns (1835-1921) fingervrickande "Violinkonsert nr 3", skriven 1880, var virtuost och känslosamt på samma gång. Hon lät aldrig den fenomenala tekniken komma i vägen för själva stycket och jag tror aldrig jag hört det spelas bättre. Och då är detta verkligen ett stycke som kräver sin kvinna, ett bravurstycke om något. Liza Ferschtman hoppas jag verkligen kommer tillbaka om inte alltför länge.
Efter den urladdning som tolkningen av Saint-Saëns stod för var det nästan skönt att höra musik av Johannes Brahms (1833-97). Hans "Symfoni nr 2 D-dur" är ett lättlyssnat verk som andas harmoni och som hans gode vän Theodore Billroth, som efter att ha spelat igenom första satsen uttryckte det: ”Har hörs alla porlande backar, den blå himmeln, solsken och svala gröna skuggor. Det måste vara vackert i Portschach.” Inte så illa som sammanfattning av det mycket dynamiska verket där orkestern - och inte minst den hårt arbetande Rebecca Miller - verkligen fick göra rätt för sig. Och det kunde de utan vidare.
Det blev en konsertkväll som hade bredd, höjd och längd.