Två av den klassiska musikhistoriens största hits är ju Ludwig van Beethovens tredje symfoni, kallad "Eroica", och Edvard Griegs "Pianokonsert i a-moll". Känslan i att få båda på en kväll, så fint framförda dessutom är förstås födelsedag och julafton på en gång.
Lägg till namnsdag när Kammarorkestern inledde med den inte lika kända norske kompositören Arne Nordheims mycket spröda och utsökt vackra "Nachruf" för stråkorkester. Verket började försynt på kontrabasarna för att långsamt sprida sig till övriga stråkinstrument. "Nachruf" bör definitivt införlivas med standardrepertoaren på de klassiska scenerna. En perfekt uppvärmning dessutom inför konsertkvällens mer grandiosa inslag och en rolig överraskning.
Namnsdag för resten. Det var ju "Syttende mai", Norges nationaldag! Så det blev inte bara musik av Nordheim och Grieg utan också suveräne dirigenten Eivind Aadland - som gjort flera fina framträdanden här tidigare - och pianosolisten Håvard Gimse.
Den sistnämnde tog sig an vad som nästan är ett nationalepos, Edvard Griegs monumentala pianokonsert. Den bombastiska inledningen kan ta andan ur vem som helst och avslutningen med sin piskande storm likaså. Däremellan ett vackert "Adagio" som kan få en att planera in en Norgeresa på studs.
Håvard Gimse spelade med stolta knyckanden på nacken och en säker hand. Till och med två. Hans insats kan liknas vid vilken idrottsprestation som helst, med de kraftfulla anslagen, de snabba löpningarna och självklara hanterandet av dynamiken. Och dessutom klara av att göra hela det vackra verket rättvisa. Det gjorde Gimse utan vidare.
Han hade också den goda smaken att göra kvällens andra överraskning, extranumret med ytterligare Grieg, dennes kluriga "Trolltåg", om det nu var för att pianisten fastnat i någon av de senaste dagarnas kaos på järnvägen. Uppskattad blev denna musikaliska pärla hur som helst.
Ludwig van Beethoven skulle nog själv varit mer nöjd med den version av hans "Eroica" som Eivind Aadland ledde än den han själv dirigerade vid uruppförandet 1805. Han lär ha varit en dålig dirigent. Det är inte Eivind Aadland. Detta framförande var ett av de bättre jag hört och visade tydligt varför så många dirigenter i en omröstning av BBC Music Magazine valt denna symfoni till den bästa. Kompositörens banbrytande användning av dynamik, rytmik och verkslängd ger verket ett slags tidlöshet fortfarande.
Om laget Kammarorkestern kan kallas Uppsalas motsvarighet till fotbollslaget Sirius så kan man säga att skillnaden är att det i stort sett aldrig förlorar en match. Och denna vann de överlägset. Fast det var ingen överraskning.