Böcker om hembygden brukar vara mer eller mindre amatöristiska och ibland ses lite över axeln. Så är definitivt inte fallet med Edgar Reitz. Hans mastodontserie ”Heimat” blev en av 80-talets mer uppmärksammade. Där skildrade han sin hemby Schabach den förödande tiden från Första världskriget till det andra.
Nu har han – som han säger – gjort sin sista långfilm. Också där är det Schabach och han egen släkt som står i fokus. Tiden är en annan ödesstund för trakten, år 1842 är hungersnöden svår efter missväxt. Överheten slår dövörat till för eländet på landsbygden och skärper snarare lagarna och ståndsprivilegierna. Det mullrar i leden och drömmen om något annat blir allt starkare och värvningsbroschyrerna från utvandrarbyråerna ter sig allt mer lockande. Det är inte bara Amerika utan även Brasilien som målas ut som Paradiset.
Edgar Reitz har gjort sin egen ”Utvandrarna”. Han arbetar nu som förr i svartvitt, med enstaka föremål som får färg någon gång då och då. Han är en mästare att dröja i detaljerna och det utsökta fotot förstärker det hela. Avsaknaden av färg gör att ögat skärper sig och man ser saker man inte skulle ha gjort annars. Så låt inte det avskräcka.
Inte heller längden. Lite över fyra timmar, med paus, känns korta i sammanhanget. Rietz använder tiden till ett förtätat berättande och man får lära känna människorna tydligare på det viset. Fortsättningen på den tyska titeln är ”krönika över en längtan” och det är en bra sammanfattning.
I centrum finns Jakob, spelad av debutanten Jan Dieter Schneider. Han är en drömmare och ivrig bokläsare (de få han kan få tag på). Född under andra förhållanden kunde han ha blivit vetenskapsman eller möjligen konstnär. I det hårt arbetande bykollektivet där varje hand behövs är han en anomali och hans hårda far försöker slå honom till att ”göra nytta”. Jakob ger dock aldrig upp och fortsätter ihärdigt att hoppas på en framtid i Brasilien. Han lär sig indianspråk och försöker intressera omgivningen för det hela.
Jettchen, fint spelad av Antonia Bill, flickan som både Jakob och hans bror faller för, är en av få som är intresserade. Hon är med sin lätt anarkistiska hållning den person som fäster starkast i sinnet efter filmen. Jakob kan emellanåt vara irriterande med sin tröga personlighet och man vill heja på honom att verkligen göra något av det som känns uppenbart.
Som helhet blir ”Det andra Heimat” ett gripande och omskakande drama om människors utsatthet och samtidigt deras styrka. Samtidigt är det ett konstnärligt uttryck som lyckas så gott som fullt ut.