Tre mörka stativ som alla bär blänkande glas och linser står intryckta i ett hörn på Moderna museets Malmöfilial, som just nu är belamrad med museets kanske mest ambitiösa, återkommande satsning ”Modernautställningen”.
”Schizoid Picturesque”, ”Ocular Routine” och ”Impasse Scenario” som de blänkande föremålen heter skulle kunna markera konstnären Patrik Aarnivaaras stora genombrott och är ganska signifikativa för den tredje upplagan av utställningen som tidigare har haft som ambition att genomlysa den svenska samtidskonsten, men som nu trots ett lite mindre format har vidgat perspektivet till hela Östersjöregionen. Aarnivaara, som är uppvuxen i Uppsala, arbetar ofta med installationer och skulpturer som har en tydlig intellektuell utgångspunkt och ett slags pseudovetenskapligt, mycket exakt, utförande. Verket signalerar en pågående undersökning. Vad som undersöks är inte alltid lika uppenbart.
En undersökande ansats dominerar stort bland de 38 konstnärer som valts ut av curatorerna Andreas Nilsson, intendent Moderna i Malmö, och Maija Rudovska, verksam i Riga. Begrepp som mellanrum och ”in betweenness” har varit viktiga för urvalet, och helt följdriktig rör sig många av utställningens konstnärer i olika typer av gränstrakter, både faktiska och symboliska. Alla verk präglas dock inte samma självklara genomförande som Aarnivaaras skulpturer.
Många undersökningar kretsar kring vad som händer när ett medium eller rum byts mot ett annat. Svenska Johanna Gustafsson Fürst hör till dem som får allra mest utrymme. Inomhus visar hon några eleganta skulpturer som för samman klassiska material som stål och kalksten, i genomarbetade former, med tygrester som har hittats i havet. Här formulerar kontrasten en ganska subtil konsumtionskritik. Utomhus, på Möllevångstorget, fungerar det inte lika bra. Konstnären har klätt in ett par lyktstolpar i vita skivor, och utan förkunskaper är det mer eller mindre omöjligt att ens upptäcka verket.
En lång rad filmade performance och aktioner griper den intrikata frågan om vad som händer med tillfällighetskonst då den dokumenteras. Är lämningen det huvudsakliga verket, en del av detsamma eller bara ett minne? Några svar levereras förstås inte, men finska Essi Kausalainens enkla performance där den mänskliga kroppen behandlas som rekvisita likvärdig med växter och föremål hör till dem som har fått en fungerande, analytisk nivå av videoformatet. I synnerhet som tre besläktade verk visas bredvid varandra.
Också de två tidigare Modernautställningarna har haft ett intellektuellt anslag och bland annat lyfta fram konstnärlig forskning på ett förtjänstfullt sätt och sökt de genrevidgande perspektiven. Men det har också funnits direkt anslående, välgestaltade och lättkonsumerande men ändå komplicerade verk. Årets upplaga av utställningen innehåller mycket få publikfriande arbeten. Det är på en gång synd och ganska djärvt. Det behöver inte vara fel att kräva en insats av betraktaren.
Omtagning och appropriering är arbetsmetoder som återkommer. Den estniska konstnären och queeraktivisten Anna-Stina Tremund har exempelvis producerat ett fint ifrågasättande av konsthistoriens heteronorma blick genom att skapa fotografiska parafraser av den döda förebilden Marju Mutsus teckningar av nakna kvinnokroppar. Och finska Mika Taanilas film ”My Silence” består i enkel briljans av en nedklippt version av Louis Malles diskussionsrika långfilm ”Min middag med André”, där all talad dialog har avlägsnats.
Om ett konstverk slentrianmässigt kan beskrivas som en relativt klart formulerad – låt vara vag eller mångtydig – utsaga så förenas många verk på ”Modernautställningen 2014” av att snarare representera ett andetag eller en harkling som kommer innan utsagan formuleras. Helheten blir onödigt vag och lite obalanserad. Men i gengäld antyds en mängd olika perspektiv.
Både i och utanför museet dyker danska Lea Porsagers små maskliknande metallskulpturer, ”Golden Insider – 81 Inflated Facets”, upp. Vid en första anblick är de silvriga bandmaskarna rätt intetsägande, men via en video och ett informationsblad växer verket som bygger på slemsvampen, en mikroorganism som har förmågan att utvecklas till en mer komplicerad livsform. En spegling av hela utställningen som vill vara en myllrande evolution i expressfart.