Roman
Haruki Murakami
Staden och dess ovissa mur
Övers. Vibeke Emond
Norstedts
När jag öppnar pärmarna (tar mig in bakom murarna) till Haruki Murakamis över 500 sidor långa roman kliver jag på samma gång in i ett litterärt universum där det är lätt att känna igen sig. Bakom mötet mellan den 16-årige flickan och den då 17-årige gymnasiepojken, som sedan ska föra ordet, skymtar flera av Murakamis återkommande teman. De två möts genom en uppsatstävling på temat "Min vän". Att de, liksom många av Murakamis karaktärer, är ensamma människor anas i att flickan skriver om sin mormor, pojken om sin katt. De visar sig förstå varann på ett sätt som ingen av dem upplevt tidigare, ändå avbryts snart förhållandet.
Jag kommer att tänka på en berättelse i novellsamlingen "Elefanten som gick upp i rök" (2013). Också där träffade en pojke den hundra procent rätta flickan och även de beslöt sig för att avvakta med sin relation, för att därefter båda drabbas av minnesförlust. Flickan i den nya romanen berättar att hennes sanna jag finns i en stad där bara enhörningar och människor utan skugga får komma in. När hon plötsligt försvinner faller pojken i djup apati. Först när han för länge sedan blivit vuxen inser han att han måste bege sig till staden där hon jobbar på ett bibliotek. Hon minns honom inte men ger honom jobb som drömtydare. Biblioteket rymmer nämligen inte några böcker, bara gamla drömmar.
Haruki Murakami håller tolkningsmöjligheterna som ett växande knippe morötter framför läsaren. Där finns allt från metalitterära kopplingar till sådana mellan vårt medvetna och undermedvetna. Jag slutar räkna antalet plan när ena handens fingrar tar slut. Det finns ett kontemplativt lugn i hans stil, en stillhet gestaltad i allt från stämningen på ett bibliotek till bilden av ett regn som faller över havet. Där finns också sorg och mänsklig ensamhet. Den, kanske hopplösa, drömmen om att bli förstådd. Bäst är de mer konkreta kapitlen. De från den gåtfulla staden blir ibland lite för rebusliknande.
Så mycket nytt tillför inte romanen till vad Haruki Murakami skrivit tidigare, men det känns som han går djupare. Berättelsen fångar mig mer ju längre jag läser. Den märkliga muren som vibrerar och förflyttar sig gör det inte bara runt en fiktiv stad, utan också runt ett författarskap som även det fortsätter att röra sig, på väl inmutad mark.