Gunnel Wåhlstrand
Gunnel Wåhlstrand
Texter: David Neuman, Jasper Sharp och Ben Street
Art and Theory Publishing
Det händer någonting bortom intellektet när man står inför Gunnel Wåhlstrands absurt genomarbetade bläckteckningar av gamla familjefotografier. En läsesal på Carolina Rediviva, ett par vita påfåglar, en borgerlig salong, en tvetydligt leende yngling, en park, ett skärgårdslandskap. De (mestadels) svartvita motiven är inte på något sätt skakande, men ändå sätter sig bilderna i kroppen på ett närapå kusligt sätt. Det finns väldigt många olika lager hos Wåhlstrand. Den krävande tuschtekniken som så gärna straffar sin utövare. Den biografiska aspekten som berättar om den frekvent avbildade pappan Tores självmord. Den stillsamt kompromisslösa fixeringen vid det egna familjealbumet. Och kanske framförallt: den gäckande förflyttningen från ett medium till ett annat och från liten till stor. I ”Gunnel Wåhlstrand” – en katalog som nyligen fått distribution via det ambitiösa förlaget Art and Theory Publishing – presenteras konstnärens första decennium som professionellt arbetande (2002–2012). Knappt trettio lågmälda bilder åtföljs av ett hastigt förord David Neuman, chef på av Magasin 3 och en av de första att inse Wåhlstrands storhet, och en gemensam text av en österrikisk och en brittisk curator som egentligen inte säger mer om konstnärskapet än det som skisseras här ovanför. Och ändå känns boken, precis som konstnärens bilder, nästan oförklarligt fullständig. Dessutom fungerar bilderna oväntat bra i tryck och i ett format som nästan tar dem tillbaka till ursprungsfotografierna.
Författare i bild. Porträtt 1981-2014
Ulla Montan
Ellerströms
När en bekant debuterade som författare för några år sedan bad förlaget honom att kontakta en fotograf för den lilla porträttbilden som vanligen sitter på någon av bokens flikar. Han ringde genast Ulla Montan och njöt, tror jag, ganska ohämmat av att bli en del av hennes menageri. Det säger en del om Montans status i sammanhanget, och det är svårare att hitta uppburna författare hon inte fotograferat än motsatsen.
Det officiella författarporträttet är en svår genre som på en gång ska lyfta fram sitt objekt som originellt skapande och allmängiltigt genial. En intensiv blick rakt in i kameran är en vanlig lösning som egentligen inte borde fungera så bra som den gör.
Ulla Montan öser generöst ur sitt arkiv och bjuder på små anekdoter från några av sina möten. Somliga sessioner blir viktiga för privatpersonen Montan, som mötet med den argentinska stjärnan Julio Cortázar och en plåtning med Peter Høeg bara dagar eter att fotografens syster omkommit i Estoniakatastrofen. För en boknörd är det förstås kittlande att läsa att den normalt så energiska Göran Greider formligen slocknar inför kameralinsen och måste tänka på semlor för att bilden inte ska bli livlös. Eller att Herta Müller insisterar på att cigaretten ska synas i bild och att Elfriede Jelinek inte alls är så svår som sitt rykte. Urvalet cementerar Montans position som synonym med genren, men strikt bildmässigt hade det varit roligare med ett snävare och strängare urval. Mest av allt blir jag sugen på att bläddra i en mer påkostad bok som fokuserar på Montans långa samarbete med Stig Larsson.
Nackar
Fotograf: Thomas Wågström
Text: Karl Ove Knausgård
Bokförlaget Max Ström
Det är som bekant ofta en fruktbar konstnärlig metod att stirra intensivt på en enda sak. Fördjupning blir ofta bättre än bredd, skulle man kunna hävda. Det är också den kanske mest etablerade metoden för det samtida, konstnärligt anspråksfulla dokumentärfotografiet. I ”Nackar” snöar Thomas Wågström, som annars kanske är mest känd för sina grovkorniga bilder på boxare, elegant in på halsens ofta ganska förbisedda baksida. Det finns något djupt mänskligt i Wågströms flöde av bortvända huvuden. Det är genom att blotta nacken vi kapitulerar och det är genom att stirra på folks bakhuvud vi umgås med främlingar i rulltrappor och köer.
”Nackar” har ett, för en fotobok, förhållandevis beskedligt format och känns ungefär som en roman i handen. Ett utmärkt sätt att fokusera på det försynta men väldigt tydliga narrativ som bor någonstans under Wågströms rätt så majestätiska svit.
Karl Ove Knausgård har flera gånger visat att han är en lysande konstskribent, och det är han också när han närmar sig Wågströms bilder. Den första associationen han får är giljotinen. En lite inaktuell bild kanske, skriver Knausgård; ”Men ändå, när jag tänker nacke, då tänker jag: hugga av.” Från den skräck som bor i tanken på ett avhugget huvud ger sig Knausgård ut på en liten odyssé som passerar kroppen som mekanisk konstruktion, en omskakande barnafödsel, det intressanta faktum att spädbarn saknar nackmuskulatur och mynnar ut i några tankar som (överraskning!) stammar från den egna barndomen.