Något för körstaden Uppsala

Varje gång jag ser en ”Pitch perfect”-film – två gånger nu alltså – minns jag mina nationsintensiva studieår i Uppsala. Välkammade killar i frack som stomatolleende a capella-sjöng på middag efter middag – otvetydigt musikaliskt skickliga, men väldigt lite min påse.

De borde ha varit som tjejerna i a capella-gruppen Barden Bellas i stället. Herregud, hela tillvaron borde vara som det universum Barden Bellas lever i, en oskuldsfull värld där a capella är coolt på riktigt och där världsmästerskapet i denna musikstil följs av till synes allt och alla.

Jag säger inte att en sådan värld skulle sakna problem, men nog skulle den vara mindre fylld av blodiga konflikter.

Hur som helst – i ”Pitch perfect 2” slipper vi ettans uttjatade ”ska ett gäng unga kvinnor verkligen kunna slå männen”-tugg, här är tjejerna nummer ett från början, och de manliga antagonisterna The Treblemakers mer komiskt hunsade barbershoptrallare i bakgrunden.

Storyn är inte så mycket att orda om, Barden Bellas förödmjukas offentligt efter en misslyckad konsert med presidentparet i publiken och måste för att få revansch vinna VM i a capella, något USA aldrig lyckats med eftersom hela världen hatar dem.

Sång- och showmässigt når tvåan lika långt som ettan, även om det med svenska ögon är trist (?) att Ace of Base-plågan ”The sign” inte spelar samma nyckelroll här. Trean i betyg är dock av det svagare slaget, och hade halkat ner ett snäpp om det inte vore för det tyska a ”landslaget” Das Sound Machine.

Tänk Dolph Lundgrens Ivan Drago från ”Rocky 4” som a capella-grupp, och ni är där.